Herr talman! Jag tackar ledamoten, tillika trafikutskottets ordförande, Ulrika Heie.

Jag är inte nöjd med hur detta har hanterats, och det borde inte heller ledamoten Ulrika Heie vara. Ledamoten stöttade nämligen den tidigare regeringen, som också valde att tillsätta en utredning om de här sakerna – som man visste om. De var kända redan då.

Jag tänker inte ta till så stora ord som att säga att jag blir provocerad, utan jag kan snarare säga att jag tycker att det är sorgligt. Jag tycker att det är sorgligt att det har brustit så här för dem som är drabbade, och jag ska göra vad jag kan för att det inte ska brista igen. Det kan jag lova. Här och nu kan vi inte påverka detta mer än att låta utredningen rulla. Jag tycker inte att det är rätt skött, och jag tycker inte att det sköttes rätt av tidigare regeringar heller.

Jag är väldigt ärlig och öppen: Jag hoppas verkligen att vi tillsammans, oavsett färg på nästa regering, får detta till stånd. Det är nämligen ovärdigt. Så här ska det inte hanteras, och människor ska inte bli drabbade på det här sättet. Det handlar om personer som redan är drabbade av allvarliga funktionshinder. Att inte kunna se är ju verkligen ett hinder. Jag kan faktiskt inte föreställa mig det. Även om människorna man träffar verkar kunna acceptera läget och vara glada hade det varit en oerhörd sorg för mig att bli av med synen. Det hade varit ett oerhört handikapp.

Jag tycker att det är viktigt att vi hjälps åt att göra detta, och jag är väldigt ärlig med att jag inte är nöjd att det inte är åtgärdat. Det kan ingen vara. I alla fall borde ingen vara det.