Herr talman! I dag debatterar vi yrkestrafik och taxi. Jag vill använda min tid i talarstolen i dag till att prata om taxibranschen, för det finns mycket att säga och mycket som behöver göras.

Att den svenska taxibranschen har stora strukturella problem bekräftas samfällt av branschens olika aktörer. Transportföretagen, alltså arbetsgivarsidan, beskriver taxibranschen som en bransch som uppvisar alla tecken på att bli ett allvarligt samhällsproblem. Transportarbetareförbundet beskriver en kraschad taxibransch. Taxiunionen, som organiserar förare som jobbar åt plattformsbolagen, beskriver arbetsvillkoren som modernt slaveri. När Taxiunionens ordförande besökte trafikutskottet tidigare under våren, i mars, sa han: Jag har aldrig jobbat i en bransch som är så trasig som taxibranschen – jag kan knappt tro att det här är Sverige.

Problemet finns alltså tydligt och klart beskrivet sedan länge. Det som saknas är det politiska svaret. Taxibranschen behöver inte ännu en debatt där vi beskriver problemen, utan det som behövs är en tydlig politik som adresserar problemen och förändrar det som inte fungerar i dag.

Herr talman! Svensk taxibransch avreglerades 1990, och då gick man på kort tid från en strikt reglering av branschen till en väldigt långtgående avreglering. Redan 1991, alltså året efter avregleringen, lämnade vi från Vänsterpartiet in en motion där vi pekade på att det snabbt behövdes åtgärder för att komma till rätta med avregleringens negativa konsekvenser. Vi lyfte då, 1991, försämrade arbetsvillkor samt överetablering på vissa platser och underetablering på andra. Vi lyfte också fram en situation där seriösa aktörer riskerade att konkurreras ut.

Det rör sig alltså om i stort sett samma problem som i dag, 35 år senare, fortfarande väntar på en lösning. Det är också därför vi från Vänsterpartiet driver att det behöver göras en större översyn av taxibranschen för att komma till rätta med de strukturella problem som har koppling till avregleringen.

Herr talman! Avregleringen förändrade taxibranschen i grunden, men det har också plattformsbolagens etablering på svensk arbetsmarknad gjort. Plattformsbolagen bygger sin affärsidé på en kombination av höga serviceavgifter och låga priser, samtidigt som de tar noll arbetsgivaransvar. Det är en kombination som skapar en helt ohållbar arbetssituation och det som Taxiunionen beskriver som modernt slaveri.

Vi vet hur det ser ut. Vi vet att det finns förare som tvingas köra tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan, och ändå har svårt att få det att gå ihop.

Vi vet att det inte är värdigt, och vi vet att det inte är trafiksäkert. Plattformsupplägget i dess nuvarande form innebär också att det inte finns någon motpart som kan ställas till svars. Det finns bara algoritmer och en plattform. Detta leder till exploatering, och det urholkar också den svenska modellen. Det leder också till en osund konkurrenssituation där plattformsbolagen dumpar villkor och priser för en hel bransch.

Nu är det jätteviktigt vad man gör med utredningen om plattformsdirektivet och hur det ska omsättas i svensk lagstiftning. Regeringen har tidigare, när man gav utredningen dess uppdrag, klargjort att personer som jobbar åt plattformsbolag ska ha goda arbetsvillkor. Det har regeringen sagt. Här håller jag helt med regeringen, men vi kan alla konstatera att vi är väldigt långt ifrån den målbilden i dag.

Den nya lagen om plattformsarbete måste komma på plats snabbt. Lagen måste också innehålla tydliga regler som tvingar plattformsbolagen att ta arbetsgivaransvar när det i praktiken är de som styr arbetet. Detta är vad som måste ske nu.

Men också en annan sak behövs, herr talman, och det handlar om prissättningen på taxiresor. Efter avregleringen av taxibranschen råder fri prissättning på taxiresor i Sverige. I dag kan samma resa variera mycket kraftigt i pris. Prisskillnaden är så stor att den inte går att beskriva som något annat än antingen överpris, alltså ockerpris, eller prisdumpning. För att motverka överpriser behöver kravet på transparent jämförelsepris förtydligas, och för att motverka prisdumpning behöver det införas ett minimipris, alltså ett prisgolv. Det handlar om ett lägstapris för vad en taxiresa får kosta. Detta behövs därför att för låga priser alltid kommer med en kostnad. Det är alltid någon som får betala priset.

Prisdumpningen påverkar arbetsvillkoren i allra högsta grad. Men den påverkar också trafiksäkerheten och kvaliteten. Att införa ett minimipris är alltså ett sätt att skydda sund konkurrens, återupprätta förtroendet för taxibranschen och stärka trafiksäkerheten – allt i ett.

Minimipris är ett jätteviktigt verktyg som redan borde ha varit infört. Men det är också fullt möjligt att ta det beslutet här i dag genom att bifalla Vänsterpartiets reservation nummer 9, vilken jag härmed yrkar bifall till.