Fru talman! I svensk politik har det blivit legitimt att förvrida sanningen om den som är ekonomiskt utsatt. Det spelar ingen roll om den som är fattig är en vuxen eller ett barn. Inte heller orsaken till den svåra livssituationen spelar någon roll. På grund av rasism och genom att man utnyttjat människors rädsla för den grova kriminaliteten har vi fått en regering i Sverige som kan gå precis hur långt som helst.

Att påstå att bidragstagare lever på andra hårt arbetande människor är ett effektivt sätt att svartmåla människor i behov av samhällets stöd, särskilt när det förstärks av fördomar om människor med en annan bakgrund och misstankar om kriminalitet. Att ljuga och luras, att fiffla med människors pengar och slösa med skattemedel är inget vi tar lätt på i det här landet, förutom när det görs av den egna regeringen. Då tycks respekten för de så kallade svenska värderingarna vara som bortblåst.

I flera månader har vi fått höra statsministern tala om människor som ligger hemma och latar sig samtidigt som det rullar in runt 46 000 kronor på deras konton medan däremot grannen som går till jobbet varje morgon, gör rätt för sig och sliter i sitt anletes svett inte får i närheten av så mycket pengar i plånboken. Med detta retoriska grepp landar statsministern i sin slutsats att det ska löna sig att arbeta. Därför ska fattiga människor straffas med att bli ännu fattigare.

Det statsministern inte säger är att detta är fake news, en kraftig överdrift, som bygger på felaktiga beräkningar. Det är en berättelse som används för att kunna urholka våra välfärdssystem. Det han definitivt inte berättar är att flera regeringar ända sedan 2006 i själva verket har tagit pengar från de absolut mest ekonomiskt utsatta.

Fru talman! Att leva på försörjningsstöd är inte att leva i överflöd. Det är enligt lag att leva på existensminimum. Riksnormen omfattar kostnader för mat, kläder, fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien, dagstidning och telefon och skäliga kostnader för boende, el, hemförsäkring, arbetsresor, fackföreningsavgift och akassa. Det är alltså exakt det en person behöver för att kunna leva värdigt, men inte en krona mer. Hur vi än vrider och vänder på detta lagstadgade belopp erbjuder det inget liv i lyx. Det är heller inte meningen.

Försörjningsstödet finns för att förhindra absolut nöd, inte som något man ska leva på för alltid, varken för att det är önskvärt eller för att det är rimligt. En människa kan inte leva inom dessa snäva ramar hur länge som helst utan att ändå bli ekonomiskt utsatt.

När regeringen talar om att människor kan få upp till 46 000 kronor i månaden handlar det främst om ett räkneexempel. Om en familj med väldigt många barn bor i en stor bostad och får ta del av alla de bidrag som lagen medger kan det teoretiskt vara möjligt. Men regeringen har räknat som om bidrag går att stapla på varandra, vilket inte stämmer. Alla inkomster räknas av krona för krona mot försörjningsstödet. Du kan få bostadsbidrag och barnbidrag, men de dras av från den norm som du har beviljats.

Det finns ingen som säkert kan säga hur många familjer ur regeringens exempel som ens existerar. Det vi däremot vet är att de inte tillhör vanligheterna. Men hur ser då verkligheten ut? Av Sveriges befolkning är det 2,5 procent som lever på försörjningsstöd. Det är historiskt få. Den vanligaste åldern är 30–39 år. Den största gruppen är ensamstående utan barn. Den näst största är ensamstående med barn. En mindre andel är par med barn.

Anledningen till att människor söker försörjningsstöd är inte lathet. Det handlar om arbetslöshet, sjukdom, psykisk ohälsa och om administrativa glapp i systemen, ofta som en direkt följd av politiska beslut som försvagat trygghetssystemen. Den typiska mottagaren är inte en bidragsfuskande familj med höga inkomster utan en ensamstående person som står utan arbete av konkreta skäl. Därefter följer ensamstående kvinnor med barn, ofta i situationer präglade av utmattning, våld eller ensamt ansvar för familjen.

Det är inte den verklighet som lyfts fram när extrema undantagsfall får dominera den politiska retoriken. När bilden av en familj som lever gott på bidrag målas upp skapar den starka reaktioner just för att den ligger så långt från människors egen vardag. Det är ett effektivt grepp. Genom att fokusera på det ovanliga kan regeringen motivera att genomföra reformer som i praktiken kan innebära att man sätter barn och redan utsatta människor i extrem fattigdom. Samtidigt flyttas fokus bort från det faktum att flera regeringar i rad i strid mot lagen redan minskat försörjningsstödet i flera år.

Fru talman! I dessa polariserade tider förstår jag att det kan låta som att jag står här och överdriver. Men det jag säger är sant. Det var därför jag anmälde inte mindre än sex ministrar till KU. KU:s granskning visade att kritiken var befogad. Allt finns att läsa på riksdagens hemsida.

Det som skedde under Reinfeldts regering var, lite förenklat, att man började frångå principen att riksnormen ska följa de faktiska prisökningarna och i stället använda mer generella mått. Det är en trend regeringen valt att följa. På det sättet täcker inte riksnormen längre de faktiska kostnaderna, vilket är lagvidrigt.

Enligt våra beräkningar har en ensamstående person fått omkring 2 000 kronor mindre per månad och en barnfamilj upp till 6 000 kronor mindre varje månad under flera år. Detta strider mot intentionerna i socialtjänstlagen. Det, fru talman, är en fullständig skandal. Flera regeringar i rad har använt våra skattepengar inom trygghetssystemet till annat än vad de var avsedda för.

Samhällets mest utsatta har i praktiken fått mindre än de har rätt till. Ändå har regeringen mage att få det att framstå som det direkt motsatta. Därför blir det också fult när regeringen säger att det ska löna sig att arbeta. Det har aldrig varit så lönsamt för den som lever på försörjningsstöd att få ett arbete som i dag, just eftersom stödet är så lågt att det inte räcker till det som det var tänkt.

Den absoluta majoriteten av dem som lever på försörjningsstöd vill arbeta. Det vittnar både de själva, de som arbetar med dem och statistiken om. Problemet är inte viljan. Det är möjligheterna och förutsättningarna.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet försvarar starka trygghetssystem – inte för att vara snälla utan för att de är nödvändiga för individen och samhället. Ju fler människor som lever i utsatthet, desto större blir riskerna för hela samhället. Ju otryggare människor blir, desto mer skadas tilliten. Men framför allt handlar det om anständighet. Ingen människa ska leva i absolut ekonomisk nöd i ett rikt land som Sverige.

I stället för att utarma våra trygghetssystem vill Vänsterpartiet stärka dem, och det gäller även försörjningsstödet. I stället för att använda överdrifter som gör människor mer utsatta vill vi utgå från verkligheten och agera utifrån den. Nu när vi vet att flera regeringar i rad har betalat ut för lite försörjningsstöd måste vi säkerställa att lagen följs. Att leva på försörjningsstöd är inte ett liv i lyx, men det ska vara möjligt att överleva på det.

Det mest allvarliga med regeringens politik, till exempel förslag om bidragstak, är att den i första hand kommer att drabba barn och inte vilka barn som helst utan de barn som redan har de svåraste förutsättningarna. För oss i Vänsterpartiet är det helt oacceptabelt. Barn väljer inte sin situation. De har enligt barnkonventionen rätt till särskilt skydd och stöd. Därför vill vi att försörjningsstödet ses över så att barn garanteras en lägsta nivå och inte lämnas utan det mest grundläggande.

Fru talman! Socialtjänsten är en av de viktigaste institutioner vi har i Sverige. Den möter människor i deras mest utsatta stunder och bär ett enormt ansvar. Det kan låta stort, men det är här vi visar vår yttersta omsorg om varandra som samhälle – med insikten om att livet ibland och för vissa grupper ofta är mycket svårt och med insikten om att ingen människa klarar sig helt utan hjälp genom livet.

Vi har inte gett socialtjänsten de förutsättningar som krävs. År efter år har uppdraget blivit tyngre. När andra trygghetssystem försvagas ökar pressen på socialtjänsten, och nu måste politiken ta ansvar. Vi behöver avlasta socialtjänsten genom att återupprätta välfärden och lyssna på professionen, och vi behöver ge den resurser att möta de behov som finns. Men framför allt, fru talman, måste regeringen ta ansvar för sin egen politik i stället för att straffa de ekonomiskt mest utsatta.

Jag vill yrka bifall till reservation 5.