Herr talman! Förra helgen drog herrallsvenskan i fotboll äntligen igång, men utöver att det inte har gått så bra för mitt lag Halmstads Bollklubb i de första två omgångarna är det en helt annan sak som har tagit mycket av medieutrymmet efter de första två omgångarna: matchavbrotten och användandet av pyroteknik på många av läktarna.

Svensk supporterkultur håller världsklass. Under flera år har vi sett ökade åskådarantal inom de flesta elitidrotter, och kvinnor och barnfamiljer hör till de snabbast växande supporterskarorna. Vad gäller tifon och sånger kan få länders supportrar mäta sig med exempelvis de svenska fotbollsklubbarnas, vilket premiäromgången av allsvenskan än en gång bevisade.

Idrottsföreningarna och de supporterrörelser som är kopplade till dem är centrala delar av det svenska föreningslivet och civilsamhället och är arenor för både socialt sammanhang och utveckling i demokratiskt hantverk för hundratusentals svenskar. Att värna och vårda den positiva supporterkulturen är därför något som alla borde sträva efter. Samtidigt ska alla besökare också känna sig trygga och säkra på och kring våra arenor, och matcher måste kunna genomföras utan långa avbrott.

Ska vi uppnå båda de målen, herr talman, är en sak uppenbar enligt mig och Miljöpartiet: Det är dags att vi inför säkra zoner för pyroteknik på svenska arenor. Jag vet att det är en kontroversiell ståndpunkt. Många åskådare känner oro för att stå i närheten av brinnande instrument, och röken kan både göra det svårt att se vad som händer på planen och skapa obehag vid inandning. Jag fick själv en bengal kastad mot mig av en alkoholpåverkad åskådare när jag var i tonåren, så jag har full respekt för den oro många känner.

Men det är också därför jag tycker att det är så viktigt att vi kommer någonvart i den här frågan, för sanningen är att pyrotekniken inte kommer att försvinna från våra läktare. Det visar säsongens första matcher tydligt. Faktum är att en stor grupp supportrar och spelare tycker att pyroteknik bidrar till en bättre stämning och inramning kring matcherna och är positiva till att använda dem trots att det är olagligt.

För mig är det då självklart att vi behöver hitta en annan väg framåt för att säkerställa att den pyroteknik som kommer att brännas används på ett så säkert sätt som möjligt och på ett sätt som minskar risken för avbrott i matcher och obehag för åskådare som inte deltar i brännandet. Skademinimering, inte nolltolerans, behöver vara vägen framåt.

I Norge beslutade regeringen 2024 att ge det norska fotbollsförbundet dispens vad gäller användningen av viss pyroteknik, som bloss och rök, på norska läktare. Supportrar får, inom tydligt avgränsade områden av arenorna, tända pyrotekniska produkter av godkända märken och sorter. Det ska göras en risk- och sårbarhetsanalys och en brandsäkerhetsanalys före match, och den som använder pyroteknik ska vara nykter och över 18 år, ha utbildning och vara identifierbar.

Fördelarna med detta system är många. Genom att på förhand välja ut inom vilka områden på arenan som det får tändas bengaler blir det möjligt för åskådare att välja bort att stå eller sitta på sektioner där de kan utsättas för rök.

Det kan säkerställas att de områden på läktarna som väljs ut för pyroteknik är de platser där risken för olyckor eller ovälkommen rökutveckling är som lägst, och det kan säkerställas att de pyrotekniska produkter som används på läktarna är de som är mest lämpade utifrån hälso- och säkerhetsskäl.

Genom att användarna är både utbildade och lätta att identifiera minskar risken för skador på dem och omgivningen, och även problemet med maskering på läktarna borde minska i och med att användarna av pyroteknik inte längre skulle begå ett lagbrott som de vill undgå bestraffning för.

Beslutet i Norge har varit lyckat, och jag är stolt över att Miljöpartiet är det första parti som har tagit ställning för att säkra zoner för pyroteknik bör införas även i Sverige. Det är bra att Hübinetteutredningen slängts i papperskorgen, men det är tydligt att något behöver göras för att stärka tryggheten på arenorna utan att slå undan benen för den positiva supporterkulturen. Laglig pyroteknik under ordnade former är vägen framåt.

Herr talman! Jag vill kort passa på att lyfta upp problemet med vansinneskörningar, som plågar många städer, inte minst min hemstad Malmö. Bilar som kör alldeles för fort eller som har utrustats med modifikationer för att låta extra mycket skapar stor otrygghet och oro bland boende och försvårar nattsömnen för många.

Malmö stad har satt upp flera så kallade bullerkameror, som med avancerad teknik och AI kan identifiera exakt vilka bilar som bullrar, mäta hastigheten och köra registreringsnumret mot Trafikverkets register. Detta är en teknik som fungerar väldigt väl bland annat i Paris. Svenska kommuner har dock ingen rätt att vare sig ta del av specifika detaljer för dessa uppgifter eller dela dem med polisen, och polisen har inte rätt att använda sig av uppgifterna för att lagföra de bilister eller fordonsägare vars bilar är olagligt högljudda eller kör för fort.

I en interpellationsdebatt med mig i november förra året meddelade justitieminister Gunnar Strömmer att den nya lagen om informationsutbyte mellan myndigheter skulle innebära att kommuner som Malmö stad skulle få möjlighet att dela med sig av information från bullerkameror till polisen.

En ny rättslig analys från Malmö stad konstaterar dock att fastän kommunen nu får dela med sig av information från bullerkamerorna över antalet bulleröverträdelser och hastighetsöverträdelser får kommunen med gällande lagstiftning fortfarande inte samla in personuppgifter i form av bilars registreringsnummer eller koppla dessa till trafiköverträdelser. För detta skulle det krävas ytterligare lagändringar som medger att kommuner får lov att genomföra trafikövervakning i detta syfte och samla in personuppgifter.

Analysen konstaterar också att även om kommuner hade fått dela uppgifter om överträdelser med Polismyndigheten hade polisen inte fått lagföra överträdelserna då straffrättsligt ansvar för exempelvis hastighetsöverträdelser och andra liknande förseelser faller på fordonets förare, inte på fordonets ägare. Polismyndigheten hade därmed inte haft nytta av uppgifter om vilket fordon som kört för fort eller bullrat för det specifika syftet att lagföra överträdelsen. För att kunna använda uppgifterna skulle lagstiftningen gällande det straffrättsliga ansvaret behöva ändras så att detta faller på fordonets ägare, inte på föraren, som i dag.

Regeringens främsta och hittills enda åtgärd mot vansinneskörningarna, som dessutom bara var en bieffekt av en annan lag med ett annat syfte, kommer därmed att göra väldigt liten nytta i kampen mot ligisterna.

Regeringen behöver ta ett betydligt mer aktivt ansvar för bekämpandet av vansinneskörningarna i våra städer, och det absolut minsta man kan kräva är att kommunerna ska få lov att samla in och dela med sig av alla relevanta data från bullerkameror till polisen och att polisen ska få lov att använda dessa data till att lagföra ligisterna. Malmöborna förväntar sig att alla partier tar det här problemet på allvar.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 april.)