Herr talman! Jag står förstås bakom samtliga reservationer som Vänsterpartiet är delaktigt i, men jag yrkar bifall endast till reservation 14.

Den handlar om mäns våld mot kvinnor – ett väldigt brett tema. Det är också ett urgammalt tema. White Ribbon har kallat det för världens längsta krig. Det är ett allvarligt krig.

När vi hör det här begreppet tänker de flesta av oss kanske att det handlar om män som misshandlar sin kvinna, den han är eller har varit gift eller sambo med. Men det är också ett begrepp som inkluderar prostitution och människohandel för sexuella ändamål, vilket jag snart ska återkomma till.

Det här är allvarliga samhällsproblem på alla nivåer. Alla möjliga och rimliga effektiva medel måste användas för att motverka detta våld. Det får inte enbart handla om vackra ord. Regeringen markerar nu – efter julhelgen då vi hade en serie uppmärksammade mord på kvinnor av närstående – att man vill ha en nollvision och sätta stopp för detta dödliga våld. Gärna, säger jag! Vid en första anblick verkar det här handlingskraftigt, men mycket återstår om vi ska komma dit.

Genom årtionden har vi, tack och lov, sett att olika åtgärder har resulterat i att våldet minskar. Tidigare var det länge så att en kvinna dödades av en närstående man var tredje vecka. Nu är det en kvinna ungefär varje månad; det var elva kvinnor förra året. Varje kvinnas liv är naturligtvis oerhört viktigt och ska värnas.

Det handlar också om alla de kvinnor som är på väg mot vad som kan bli ett dödligt våld. De åsamkas otroligt svåra skador, åtminstone inombords. Men många skadas också fysiskt.

För att se till att det här ska minska säger regeringen att man nu med full kraft ska motarbeta detta och att denna brottslighet ska bekämpas lika medvetet och systematiskt som gängkriminaliteten. Här har vi ett annat dilemma. Vi ser ibland dessa som motsatser, men de hänger ibland också starkt ihop.

Mycket går faktiskt åt fel håll när det handlar om mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Vi har fått stora problem för de kvinnor som vill bryta upp ur en relation. Tillståndsplikten, som infördes på tokiga grunder 2024, har lett till att 34 ideella skyddade boenden har lagts ned. De är tvingade att stänga, för de har inte fått tillstånd.

En del krav i denna tillståndsprocess är vad jag skulle säga horribla. Det gäller till exempel att man inte får tillstånd därför att man vill ha alkoholförbud på det skyddade boendet, vilket jag tycker är en utgångspunkt. Man behöver det särskilt eftersom det handlar om både kvinnor och barn och deras trygghet på boendet.

Det finns också riskreducerande metoder, markeras det i reservationen. Det finns exempel på redovisade stora framgångar med att använda sådana. Polisregion Syd har rapporterat hela 97 procent lyckosamma fall där våldet ska ha upphört.

Där får vi nog vara väldigt vaksamma. Vad är det man tänker på som har upphört, och hur har vi på ett effektivt sätt kontrollerat detta? Jag menar att man alltid måste ha partnerkontrakt. De kvinnor som kan vara eller har varit berörda ska vara involverade och snabbt kunna rapportera till polisen om något inte funkar, och de ska få veta om en person som de är rädda för bryter sitt avtal i det riskreducerande arbetet.

Här måste vi också återigen fråga: Kan kvinnan lämna en relation? Kan hon få skyddat boende? Kan hon få en egen lägenhet? Och framför allt: Har allt våld upphört? Har eftervåldet upphört, det som vi så ofta ser grymma exempel på med psykiskt och ekonomiskt våld? Där måste vi också öka vaksamheten, och där gläds jag åt att vi snart kommer att få ny lagstiftning.

Jag kommer så in på prostitution och människohandel. Här finns det samband med det privata våldet. Ett uppmärksammat fall just nu påminner oss om detta, där en man i Västernorrland åtalas både för att ha misshandlat och våldtagit sin fru och för att ha levererat henne för sexköp till minst 120 män. Detta måste åtminstone vara koppleri – ett svenskt parallellfall till Pelicotfallet i Frankrike.

Kvinnan krävs horribelt nog också på skatt för sina så kallade inkomster från den verksamhet hon varit tvingad till under påverkan av både alkohol och droger. Det blir verkligen en dubbel bestraffning via skatteskulder till staten. Detta är orimligt och något vi absolut måste förändra.

Något som vi också tycker är svårt och som borde vara enklare när det handlar om övergrepp i nära relation är rättsprocessen. Vi borde ha väldigt goda förutsättningar att få till stånd en rättsprocess där. Vi har en utpekad misstänkt gärningsperson. Vi har ofta en brottsplats. Men den kallas hemmet, och där gör man alltför sällan brottsplatsundersökningar. Polisen markerar nu genom instruktioner på hemsidan att så alltid borde ske och att man borde använda kriminaltekniker i samtliga fall. Jag tror att vi skulle komma oändligt mycket längre i rättsprocesserna om det blev möjligt.

Något jag också skulle vilja fokusera på är att människohandel, eller i varje fall exploatering, kan vara aktuellt när det handlar om barn och unga. Inte sällan gromas de in i en kriminell verksamhet, som någon berörde här i talarstolen tidigare. Vi skulle ha mycket att vinna på att fokusera bättre på denna väldigt allvarliga brottsarena, som är svårutredd men där kvinnor utsätts för trafficking och görs till offer många gånger varje dag.

Det finns exempel där en kvinna blivit utnyttjad av tio eller fler män på en och samma dag. Det är ett fruktansvärt lidande som dessa kvinnor är utsatta för. Där skulle vi kunna göra mycket mer. Bland annat skulle vi kunna skapa en annan tillit genom att samarbeta brett, låta polisen få stöd från socialtjänsten och verkligen förklara hur man kan få stöd och hjälp på olika sätt – inte enbart att man kan vara brottsoffer och målsägande i processen, om det blir en sådan, och få ett målsägandebiträde utan också att man kan få rätt till skadestånd och att man via IOM, International Organization for Migration, kan få hjälp med en rimlig etablering i sitt hemland med utbildning eller ett nytt yrke.

Polisens arbete med dessa frågor måste prioriteras ännu mycket mer. Jag vill hävda att detta är en form av organiserad verksamhet där man tjänar ännu mycket mer än på narkotika. Man kan alltså låta kvinnorna förbrukas gång på gång, medan narkotika ju försvinner och måste levereras åtskilliga gånger.

Jag menar att vi måste hitta många fler åtgärder. Det behövs kompetensutveckling så att man förstår vidden av det sexualiserade våldet på alla dess arenor för att kunna agera skickligt som polis eller samarbetspartner till polisen. Det gäller också att skapa tillit, och det gäller inte minst att vi måste agera ute i skolor och nå de unga så att de inte involveras i den här verksamheten utan att vi i stället, bland annat med hjälp av polisen i utbildningssituationer, kan skapa ett hopp om ett mycket bättre och tryggare samhälle där vi alla hjälps åt mot destruktiva och grymma krafter.

(Applåder)