Herr talman! Jag tackar ledamoten Elofsson för väldigt fina frågor. Jag funderar mycket på detta. För några år sedan – det är väl sju år sedan nu – införde vi det första brottsförebyggande programmet i Sverige på över 25 år. Det var en pappersprodukt. Det var jag som tog den till kammaren och lade den här, och vi röstade igenom den med ganska bred majoritet. Jag tror att det var bra att vi gjorde det – för att synliggöra vad som behövde göras. Men så skulle man resurssätta det brottsförebyggande programmet. Då blev det inte mer än en samordnare på länsstyrelsen. Det kändes inte direkt som action in the house.

När vi pratar om brottsförebyggande arbete – vi har följt upp detta i våra budgetmotioner de senaste åren – handlar det om enormt kraftfulla insatser inom arbetsmarknadspolitiken. Jag anser att det bästa brottsförebyggande arbetet är 90-dagarsgarantin. Ingen ungdom under 25 år ska gå utan studieplats, praktikplats eller arbete – ingen! Man ska söka upp dem som inte är inskrivna i de här systemen och ta reda på varför de inte är det. Så gör man i många socialdemokratiskt styrda kommuner, bland annat i min egen kommun Borås. Det kostar pengar att se till att alla ungdomar har arbete, studieplats eller praktikplats. Men det är också det bästa brottsförebyggande arbetet.

Alla ungdomar, 100 procent, ska ha sommarjobb – det finns många socialdemokratiska kommuner som har den målsättningen, liksom en och annan borgerligt styrd kommun. När det gäller satsningar som görs på skola och annat är det också så att man måste prioritera något så tråkigt som statsbidrag till kommuner och regioner. De behöver dessa bidrag för att kunna klara barn- och ungdomspsykiatrin och se till att det finns pengar till skola, fritid och arbetsmarknadsinsatser. Men i stället har man valt att sänka skatterna för de rika och dra in enorma resurser från kommuner och regioner, vilket är synd.