Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.
Det betänkande vi debatterar i dag är omfattande och innehåller en mängd olika områden inom ämnet polisfrågor. Då tiden knappast kommer att räcka till för att beröra alla områden tänker jag begränsa mig till några få.
Herr talman! Jag vill återge ett stycke ur Länsstyrelsen i Stockholms läns rapport om polisen från 1993. Där står: Jag är övertygad om att en avgörande förändring sker den dag då poliser inte bara dyker upp som tillfälliga besökare utan också kliver ur polisbilarna, skaffar sig lokal på platsen, stannar för gott och blir en naturlig del i lokalsamhället.
Rapporten, eller utredningen om man så vill, gjordes av Olof Egerstedt. Även citatet är hans. Detta är den vision som i stort låg till grund för den så kallade närpolisreformen, som genomfördes i mitten av 90talet. Jag konstaterar att detta fortfarande i dag bara är en vision.
Herr talman! Vad ska polisen göra? Bekämpa brott såklart, säger de flesta, och detta menar jag att polisen nu gör bättre och bättre tack vare att regeringen och Sverigedemokraterna genom en mängd åtgärder stärkt polisens möjligheter att fullgöra sitt uppdrag.
Polismyndigheten har de senaste åren fått både resurser och nya verktyg för att bland annat bekämpa och förebygga den organiserade brottsligheten i en omfattning som vi inte sett tidigare. Vi ser till exempel att antalet skjutningar i den offentliga miljön minskat kraftigt och att uppklaringen av den typen av brott ökat markant. Vi ser att brottslingar och gängkriminella frihetsberövas och lagförs oavsett var i världen de befinner sig. Här har svensk polis tagit flera stora steg framåt i det internationella samarbetet, med tydliga positiva resultat.
Kampen mot den organiserade brottsligheten är dock inte på långa vägar vunnen, och den får inte heller vinnas på bekostnad av kampen mot den brottslighet som företrädesvis drabbar gemene man: tillgreppsbrott och bedrägerier. Här har polisen fortfarande lång väg att gå innan man når tillfredsställande uppklaringssiffror. En del i detta ligger i det förebyggande arbetet, och en del av det förebyggande arbetet ligger i en ökad synlighet ute bland människor och inte minst på våra vägar. För att kunna öka synligheten krävs dock en ökad numerär. Vi behöver helt enkelt fler poliser.
Herr talman! Hur många poliser ska det finnas i Sverige? Hur många poliser måste vi anställa för att uppnå det ena eller det andra målet i absoluta tal eller i jämförelse med andra europeiska länder? Måste man verkligen vara polisutbildad för att utföra polisarbete?
När jag för tio år sedan, 2016, räknade på behovet av poliser jämfört med hur det såg ut 1975 baserat på befolkningens storlek, antalet poliser och antalet anmälda brott kom jag fram till att vi skulle behöva ytterligare 15 000 poliser för att uppnå samma förhållanden som rådde 40 år tidigare. Sedan dess har antalet poliser ökat med cirka 5 000, och min bestämda uppfattning är därför att vi behöver anställa fler. Hur många fler och vilken jämförelse vi eventuellt ska använda kan man ha olika uppfattning om.
Herr talman! Det är ingen lätt uppgift att rekrytera, utbilda och utlokalisera poliser i rätt mängd och till rätt ställen. Svårigheterna lockar till enkla lösningar, som till exempel att i stället för att rekrytera poliser nöja sig med att rekrytera polisanställda. Det är mycket enklare, mycket billigare och går mycket snabbare, för de behöver ju ingen lång och dyr polisutbildning. De kan i stället snabbt sättas in i tjänst och jobba där fram tills att utbildade poliser kan överta deras arbetsuppgifter – alltså tills de kan ersättas av poliser.
Det är ju ett tankesätt som antyder att poliser egentligen inte behöver den långa dyra utbildningen. I praktiken innebär 10 000 polisanställda att vi inte skulle behöva utbilda och anställa en enda polis, utan vi skulle kunna uppnå den siffran genom att anställa civila som efter en kort utbildning ska göra polisarbete.
Det finns givetvis en mängd arbetsuppgifter i polisorganisationen som inte kräver polisutbildning och som bättre utförs av civilanställda i olika befattningar. Det finns också ett behov av personal med kunskaper utanför det rent polisiära spektrumet, som till exempel tekniskt och analytiskt kunnig personal som bidrar med spetskompetens i brottsbekämpningen.
Ett annat sätt att snabba på processen och öka takten i rekrytering och utbildning är att sänka intagningskraven till polisutbildningen. Om det visar sig att någon del i antagningsprocessen är ett problem för någon speciell grupp kan man alltid sänka kraven i den delen eller ta bort momentet helt och hållet. På så sätt kan man pressa in så många individer som systemet tillåter genom polisutbildningen och ut i verksamheten.
Jag tror inte på någon av dessa metoder för att öka antalet poliser eller intresset för polisyrket. I stället är jag övertygad om att bra lönesättning och ekonomiska reformer av det slag som regeringen och Sverigedemokraterna nu genomför, till exempel i form av betald utbildning, är det som kommer att locka rätt individer till polisyrket. Man kommer då att kunna rekrytera dem som även om kraven skulle höjas tar sig igenom polisutbildningen utan problem, och de blir då stabila medarbetare i den svenska poliskåren.
Herr talman! I mina ögon är polisyrket bland de finaste yrken man kan ha i vårt samhälle. Det är polisen – och poliser – som står mellan oss och dem som inte vill oss väl och som står mellan vår demokrati och dem som vill ha något annat. Det är polisen – och poliser – som varje dag, dygnet runt, under årets alla dagar försvarar det samhälle de flesta av oss bär och bidrar till. Det är därför vårt ansvar att se till att förutsättningarna för att göra det arbetet är de allra bästa.
(Applåder)