Fru talman! Det går inte att prata om arbetsmiljö utan att säga något om arbetslivskriminaliteten, så det är naturligt att arbetslivskriminaliteten behandlas i just det här motionsbetänkandet.

Arbetslivskriminalitet är egentligen inte något nytt fenomen. I industrialiseringens begynnelse var det som vi i dag skulle kalla arbetslivskriminalitet lagligt. Det var norm. Fusk med löner, orimliga och oreglerade arbetstider och slavarbete var saker som skedde och som det inte fanns särskilt mycket reglering mot. Den enskilde arbetaren, som kanske lämnat bondelivet och flyttat in till staden, var om inte rättslös så inte långt därifrån.

Fru talman! Det gör därför ont i en när man läser om fall som visar att människoexploatering sker än i dag, hela tiden. Man läser om människor som luras hit och sedan far illa i klorna på någon som bara tjänar pengar på dem. Man ser bilder på madrasser på golvet på någon restaurang, där människor har fått sova på sin arbetsplats.

Fru talman! Det här är inte en ordning som är acceptabel på svensk arbetsmarknad. Vi måste göra mer. Sanktionerna måste skärpas. Det ska inte löna sig att ägna sig åt arbetslivskriminalitet. Företag som upprepade gånger bryter mot lagar och regler ska mötas av stegrande sanktionsavgifter. Det systematiska fusket ska motas i grind.

Det är också uppenbart att Sverige behöver fler arbetsmiljöinspektörer och fler inspektioner. Arbetsmiljöverket kan göra mycket för att bekämpa arbetslivskriminaliteten, och fokus måste ligga på bristbranscher. Fler inspektioner måste till.

Vi socialdemokrater vill också se en svartlistning av företag som ägnar sig åt arbetslivskriminalitet. Det ska vara lätt att göra rätt och straffa sig att göra fel. Kommuner och företag som vill göra rätt för sig ska inte behöva lägga massor av tid på att se vilka företag det är som ägnar sig åt kriminell verksamhet. Det ska finnas ett ställe att gå till och ett register dit kommuner och företag kan vända sig – på engelska ibland kallat en onestop shop.

Fru talman! Jag har fått till mig exempel från arbetsplatser runt om i landet där det finns så många underentreprenörsled att det är svårt att räkna fram dem. Det har gått så långt i Sverige att arbetsgivare inte vet vilka som dör på deras arbetsplatser när den värsta olyckan är framme. Det är hårresande, och det är skrämmande.

I vårt grannland Norge, som i många delar anses vara ganska likt Sverige, har antalet underentreprenörsled begränsats till två. Något liknande efterfrågas av många här hemma, inte minst av fackförbunden. Det borde vara möjligt att göra här i Sverige också, tycker vi socialdemokrater.

Arbetslivskriminaliteten omsätter hundratals miljarder kronor varje år. Det är hisnande belopp. Det är uppenbart att mer kan göras, och det är uppenbart att mer måste göras. Det skulle vara möjligt att utöver stegrande sanktionsavgifter vid upprepad brottslighet också ha sanktionsavgifter kopplade till omsättningen i företagen. Det skulle förhoppningsvis innebära att även de så kallade stora drakarna på svensk arbetsmarknad skulle göra mer för att bekämpa arbetslivskriminaliteten.

Fru talman! Den svenska modellen som vi så ofta pratar om och hyllar i den här kammaren, på seminarier och i andra sammanhang slutar inte vid arbetslivskriminalitetens tröskel, utan den fortsätter där.

Parterna, arbetsgivare och fackförbund, behöver ta ett ännu större ansvar för arbetslivskriminaliteten. Arbetsgivare får inte se genom fingrarna med fusk. Det skadar inte bara svensk arbetsmarknad utan också konkurrensen inom det svenska näringslivet, för de som fuskar och begår brott skaffar sig fördelar som andra inte får.

Vi skulle också kunna göra mer i arbetet med att samköra register med hjälp av moderna hjälpmedel såsom AI. Mycket tid går åt till att människor, handläggare och andra, ska sitta och manuellt jämföra register med varandra. Med AI skulle vi med ganska små medel kunna samköra register och hitta fler som fuskar och ägnar sig åt kriminalitet.

Förr var det som i dag utgör arbetslivskriminalitet lagligt. I dag är också kampen i många delar densamma. Det är fortfarande människor som utnyttjas av arbetsgivare som utan skrupler utnyttjar folk för att göra sig en hacka. Det är inte väsensskilt från när arbetsgivare för hundra år sedan eller mer tog hit fattiga arbetare från andra länder för att konkurrera bort svenska arbetare. De fick bo i undermåliga bostäder, om de hade tur, och ibland kanske de misshandlades av arbetsgivaren.

Fackförbunden behöver fortsätta gå i bräschen för att bekämpa arbetslivskriminalitet genom att synliggöra och få bort de aktörer som utnyttjar andra människor och organisera människor på svenska arbetsplatser. Kunskapen om var arbetslivskriminaliteten finns i Sverige finns inom svenska fackförbund. Därför är fackens arbete och fackens kunskaper helt avgörande. Deras kunskaper och deras kännedom om svensk arbetsmarknad borde om inte annat vara helt avgörande för de myndigheter som ska bekämpa arbetslivskriminaliteten.

Fru talman! Det här är inte en enkel kamp. De ekonomiska intressena är stora och i många fall globala. Det kommer att dyka upp nya kriminella när vi lyckas knäcka de gamla. Därför är just samarbete, samverkan och organisering så viktigt bland både arbetstagare och arbetsgivare. Det är viktigt att vi gör allt vi kan för att stoppa arbetslivskriminaliteten – i alla fall vi som vill stoppa den.

Min förhoppning är att vi en dag ska slippa se bilder på tunna madrasser och människor som tvingas betala tillbaka i stort sett hela sin lön för att de står i skuld till en arbetsgivare. Men då måste mer göras. Kännbara straff, fler inspektioner, större ansvar för parterna, lättare att göra rätt och färre underentreprenörsled – kanske till och med max två – skulle ta en oss en bra bit på vägen mot den förhoppningen.

(Applåder)