Fru talman! Jag tackar Saila Quicklund för att bra anförande och för att hon särskilt lyfte kvinnors arbetsmiljö.

Jag vill titta tillbaka lite grann. När jag och Saila Quicklund hade vårt första replikskifte här i kammaren, i en arbetsmiljödebatt för tre år sedan, ställde jag ett par frågor till ledamoten. De löd ungefär så här: Tycker Moderaterna att arbetsgivare behöver ta ett större ansvar för den psykosociala arbetsmiljön? Är man beredd att införa sanktioner vid brister i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön?

Svaret jag fick från ledamoten då var mycket tydligt. Jag har klippt lite i svaret, men följande är vad hon sa: Självklart tycker jag, Moderaterna och regeringen att vi ska gå vidare med möjligheter till sanktioner. Det ligger helt i Moderaternas linje. I den frågan finns det ingen konflikt.

Det var ett besked som skapade förväntningar. Det fanns och finns fortfarande ett konkret, färdigutrett förslag som skulle öka trycket på arbetsgivare att ta frågor som hög arbetsbelastning och psykisk ohälsa på lika stort allvar som de fysiska riskerna på arbetsplatserna. Utredningen presenterades 2022 och föreslog att det bör införas sanktionsavgifter även för brister i den psykosociala arbetsmiljön och i det systematiska arbetsmiljöarbetet.

Nu står vi dock här tre år senare, i slutet av mandatperioden, och i den här frågan har ingenting hänt. Därför vill jag fråga ledamoten vad det var som förändrades. Varför blev det som var så självklart i början av mandatperioden plötsligt inte värt att genomföra?

(Applåder)