Fru talman! Tidöpartierna har styrt landet i snart fyra år. En mandatperiod har passerat, som främst har gynnat bara den ena halvan av befolkningen, nämligen männen. Sedan 2022 har skillnaderna ökat mellan kvinnor och män på flera sätt. Kvinnors ohälsa har ökat mer än männens, löneklyftan har vidgats och de kvinnliga pensionärerna har fått det ekonomiskt sett allt tuffare.

Uttaget av föräldraledighet är fortfarande ojämställt, och fler ensamstående mammor klarar inte månadens utgifter. Bris senaste rapport larmar om att utsattheten i hemmet sticker ut. Barnen beskriver konsekvenserna av att växa upp i ekonomisk utsatthet och våld i hemmet. Det står med all tydlighet klart att regeringen med sina prioriteringar medvetet har försämrat de mest grundläggande jämställdhetsfrågorna.

Fru talman! De jobbskatteavdrag som har införts under mandatperioden har kostat flera miljarder kronor årligen, och de har ökat på den ekonomiska ojämställdheten avsevärt. Tidöpartierna har fört en högst medveten politik riktad till män med högre inkomster. Regeringen har själv uttalat att jobbskatteavdraget ger störst effekt vid höga inkomster. Detta kombinerat med att män ägde 68 procent av hushållens samlade aktieförmögenhet 2024 visar på en total avsaknad av köns- och klassperspektiv.

Nästan tre av fyra kvinnor arbetar i den svenska välfärden i kommuner och regioner. Samtidigt för Tidöpartierna en politik som innebär att var femte kommun och omkring hälften av regionerna räknar med underskott för 2025. Att inte prioritera välfärden är ett svek mot alla de kvinnor som bär upp den. Vi vet dessutom att nedskärningar i det gemensamma slår hårdast mot kvinnor.

Rika män får mer pengar i plånboken. Samtidigt går arbetarkvinnor på knäna och tvingas arbeta deltid. De sliter ut sig och kan oftast inte jobba ett helt arbetsliv. Tusen och åter tusen kvinnor sjukskrivs för stressrelaterade sjukdomar, och den siffran ökar. Dessutom är arbetarkvinnor överrepresenterade bland fattigpensionärerna.

Det är en djupt orättvis fördelning som bedrivs av den här regeringen. När familjer har fått det allt tuffare har regeringen dessutom valt att hålla nere familjestöden. Barnbidraget har inte höjts, och den tillfälliga höjningen av bostadsbidraget för ensamstående med barn har tagits bort. Detta har skett samtidigt som ensamstående mammor har inkomster som inte räcker till det mest nödvändiga – enligt siffror från Försäkringskassan.

Fru talman! Lönegapet i Sverige är bestående och har till och med ökat de senaste åren, som jag tidigare nämnde. I andra EU-länder är gapet större än i Sverige, och kvinnors möjligheter att delta på arbetsmarknaden är sämre.

EU:s lönetransparensdirektiv är ett försök att komma åt detta strukturella missgynnande av kvinnor genom ny lagstiftning. Bland annat ska förväntat lönespann framgå vid rekrytering för att komma åt problemet med att män får högre ingångslöner än kvinnor. För första gången på många år finns i och med direktivet möjligheten att ta ett krafttag mot kvinnors lägre löner, något som välkomnas av både arbetsgivare och arbetstagare.

Regeringen har dock lyckats med konststycket att lägga fram ett förslag som riskerade att få motsatt effekt, alltså mindre transparens och större lönegap. Kritiken var omfattande från alla håll. Regeringen har nu dragit tillbaka förslaget utan att ge någon avisering om när riksdagen ska ha ett nytt förslag att ta ställning till. Man har till och med valt att backa tillbaka det till EU för omförhandlingar – helt obegripligt med tanke på att det är en icke framkomlig väg!

Detta är inget annat än ett misslyckande av historiska proportioner. Direktivet skulle vara implementerat i svensk lag den 7 juni i år. Arbetet för att sluta lönegapet och ta bort osakliga löneskillnader skulle då kunna ta nästa steg, men regeringen har nu valt att sätta krokben för det. Det är både häpnadsväckande och djupt olyckligt för ett föregångsland som Sverige.

Herr talman! Som om detta inte vore nog! Sverige har i decennier byggt upp ett omfattande kvinnofridsarbete runt om i landet som vi ska vara stolta över, även om det finns mycket mer att göra. Men regeringen började mandatperioden med att införa lagstiftning som har fått förödande konsekvenser för landets kvinnojourer. Räknesnurran visar till dags dato att nästan 40 kvinnojourer har lagts ned. Många av dem har varit verksamma i 30–40 år. Och fler lär det bli om regeringen inte reviderar sin politik snarast.

Hur långt ska nedmonteringen av kvinnofridsarbetet gå innan SD och regeringen gör något? Hur många fler kvinnojourer behöver läggas ned innan man agerar?

Vi socialdemokrater har länge varit drivande i arbetet för att stärka kvinnors självbestämmande. Vi tänker inte slå av på takten. Kvinnor ska ha samma rätt som män att forma sitt eget liv och fatta sina egna beslut. Något mindre än full jämställdhet kan vi aldrig acceptera.

Ekonomisk ojämställdhet mellan könen är i grunden en fråga om samhällsekonomi. Vi socialdemokrater vill stärka resurserna till välfärden och förbättra arbetsvillkoren för att trycka tillbaka de ovärdiga sjukskrivningstalen, för en bättre arbetsmiljö som man inte blir sjuk av.

Vi vill ta bort det orättvisa karensavdraget. Vi vill stärka de svaga hushållens ekonomi och höja barnbidragen. Vi ska bekämpa fattigdomen, inte göda den. Sverige behöver en medveten jämställdhetspolitik som prioriterar hårt arbetande kvinnor i välfärden och driver en ekonomisk politik som sätter ensamstående mammor framför de mest välbärgade männen i samhället.

Vi behöver minska den ekonomiska klyftan mellan fattiga och rika, inte driva på den. Vi behöver minska hälsoklyftorna för att arbetarkvinnor inte ska betala det högsta priset med en förkortad livslängd. Det är helt grundläggande för oss socialdemokrater att vi inte kan lämna den andra halvan av befolkningen efter oss. Jämställdhet är inget man väljer eller väljer bort. Det är ingen plusmeny. Jämställdhet är grunden för det socialdemokratiska samhällsbygget och för välfärdsstaten.

Herr talman! Detta är långt mer än vi kan säga att den här regeringen har bevisat.

Det är inte bara jämställdheten som går bakåt. Människor diskrimineras i ökande grad på grund av ålder, kön, etnisk tillhörighet, trosuppfattning, sexuell läggning, könsöverskridande uttryck och funktionsnedsättning. Diskrimineringen ökar och breder ut sig.

Herr talman! En del frågar sig varför det är så viktigt att människor inte ska diskrimineras. Jo, det är självklart för att ingen ska utsättas för det mänskliga lidande som det innebär. Men det är också viktigt att vi i demokratier inte kan tolerera att människor diskrimineras. Oavsett vem man är eller vem man vill vara ska man inte behöva betala ett pris som innebär att man inte kan delta i samhället som alla andra, att man förtrycks och att ens fri- och rättigheter begränsas.

Detta behöver vi alla stå upp för och aktivt arbeta för att människor inte ska utsättas för diskriminering. Tyvärr tryter kraften. Det är många som tystnar medan hatet och hotet får syre. Det är oroväckande för den svenska demokratin. Ambitionerna är alldeles för låga, och detta ska den konservativa regeringen ställas till svars för.

Herr talman! Jag står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nummer 3.

(Applåder)