Fru talman! I dag debatterar vi frågor som rör kärnan av vad ett jämlikt samhälle är – och vad det ännu inte är. Diskriminering begränsar människors frihet, möjligheter och värdighet. Därför räcker det inte med goda intentioner. Lagstiftningens ambitioner måste också fungera i verkligheten.

Låt mig börja med situationen för personer som är beroende av ledar- eller assistanshund. Dessa hundar är inte bara ett hjälpmedel bland andra; de är en förutsättning för att kunna leva ett självständigt liv. Trots att diskrimineringslagen omfattar skydd mot bristande tillgänglighet visar det sig att väldigt många fortfarande möter en massa hinder i sin vardag. Det är oacceptabelt.

Om lagen inte får genomslag i människors faktiska liv måste den stärkas. Därför behövs en översyn av lagstiftningen och en utvärdering av hur den faktiskt efterlevs när det gäller funktionsnedsättning som diskrimineringsgrund. Därför yrkar jag bifall till reservation nummer 6.

Fru talman! Åldersdiskriminering är ett annat område där verkligheten halkar efter ambitionerna. Vi vet att äldre systematiskt missgynnas, inte minst på arbetsmarknaden. Studier visar att sannolikheten att ens få svar på en jobbansökan minskar redan vid 40 års ålder, vilket är hisnande för någon som tänker att man i 50-årsåldern ändå är mitt i sitt liv. För kvinnor går det ännu snabbare. Det handlar inte om enskilda fall utan om strukturer och normer som värderar människor olika enbart beroende på just ålder.

Det duger inte att luta sig tillbaka och bara konstatera att arbete pågår. Ambitionerna måste höjas. Sverige behöver en samlad strategi mot ålderism. Men inte heller det räcker. Diskrimineringens mekanismer är väldigt komplexa och svåra att bevisa. Därför behövs det kraftfullare verktyg. Jag menar att en kriskommission mot diskriminering skulle kunna samla forskning, analysera arbetslivets villkor och lägga fram fler konkreta förslag, inklusive skärpta sanktioner, för att säkerställa ett hållbart arbetsliv och en fungerande kompetensförsörjning.

Fru talman! Diskrimineringslagstiftningen måste också utvecklas i takt med samhället. Sverige får återkommande kritik för att till exempel språk inte inkluderas som diskrimineringsgrund. Det är en brist. Språk kan vara helt avgörande för människors möjligheter att delta fullt ut i samhället. Därför bör man utreda även det, med målet att verkligen stärka det skyddet.

Samtidigt måste vi säkerställa att lagen gäller där den behövs som mest. Uppgifter om etnisk profilering inom polisens verksamhet är allvarliga. De riskerar att underminera förtroendet för rättsstaten. Den som utsätts för diskriminering av det offentliga måste kunna få upprättelse. Därför bör diskrimineringslagen utvidgas, så att även polisens åtgärder omfattas fullt ut och så att tillsyn kan ske på ett effektivt sätt.

Fru talman! Diskriminering är inte ett marginellt problem. Det påverkar människors livschanser, arbetsmarknadens funktion och tilliten i samhället. Därför krävs det mer än ord. Det krävs även handling, skärpta lagar och en tydlig politisk vilja.

Ett samhälle som tar jämlikhet på allvar accepterar inte att människor stängs ute. Det samhället ser till att rättigheter inte bara finns på papper utan också i verkligheten och för alla.