Herr talman, ledamöter och åhörare! I dag debatterar vi arbetsmarknadsutskottets betänkande om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering, med betoning på ekonomisk jämställdhet. Vi kommer faktiskt att diskutera mäns våld mot kvinnor, prostitution, människohandel och hedersrelaterat våld och förtryck ytterligare en gång, i juni.

Mitt anförande kommer att handla lite mer om ekonomisk jämställdhet, vilket är en kärnfråga i politiken. Det borde det vara för alla. Det är en kärnfråga i Centerpartiets liberala och feministiska ideologi – tron på varje människas rätt och förmåga att själv forma sin framtid, fri från de strukturer och normer som begränsar och naturligtvis fri från förtryck och diskriminering.

Liksom många andra har uttryckt här är också jag lite bekymrad över en regering som till stor del tycks se jämställdhetsarbetet mer som en administrativ övning än som ett aktivt förändringsarbete. Gång på gång avslås motioner, våra och andras, med hänvisning till pågående arbete. Jag tycker inte riktigt att det håller, med tanke på att utvecklingen står stilla eller till och med går bakåt, vilket den faktiskt gör. Vi upplever en backlash för jämställdhet både internationellt och i Sverige. Det betyder, per se, att det pågående arbetet inte är tillräckligt.

Herr talman! Låt oss börja med avsnittet om jämställdhetsintegrering. Regeringen och dess samarbetsparti menar att de processer som finns på plats är tillräckliga. Man hänvisar till styrdokument och att ansvaret ligger hos varje statsråd. Det är fint och bra tänkt, men hur följs det upp?

Faktum är att den här regeringen har försvagat styrningen av jämställdhetsintegrering. Under en lång följd av år hade varje myndighet i uppdrag i regleringsbreven att implementera och rapportera om sitt arbete med jämställdhetsintegrering. Men vad gör den här regeringen? Jo, man tar bort de skrivningarna och hänvisar till ett regeringsbeslut som ska gälla allt och alla. Och vips har man tagit bort ett antal möjliga tillfällen att utvärdera, följa upp och förbättra, något som också Jämställdhetsmyndigheten själv har sagt är olyckligt.

När jag har ställt frågor här i kammaren till jämställdhetsministern med flera har jag fått svaret att det arbetet inte behövs därför att man ändå kontinuerligt för diskussioner med myndighetschefer. Skulle regeringen säga samma sak om man tog bort skrivningar om exempelvis att bekämpa de kriminella gängen, att ministrarna ju kan prata med myndigheterna om det ändå varje dag? Jag tror inte det.

Nej, det handlar om prioriteringar, vilket blir extra tydligt när man läser regeringens svar i betänkandet. I hänvisningen till det regeringsbeslut som jag just refererade till, som ska gälla allt och alla, står det: ”I beslutet anges vidare att arbetet med jämställdhetsintegrering i möjligaste mån ska inordnas i ordinarie beredningsprocesser.” Struntprat! Det ska inlemmas i allt arbete.

Här kan man gärna läsa slutsatserna i Sveriges Kvinnoorganisationers rapport om jämställdhet i utredningar med mera från regeringen, som visar att jämställdhetsglasögonen fattas, inte minst när det kommer till att skriva utredningsdirektiv med mera. Det är faktiskt ganska svidande kritik från SKO när det gäller finans- och penningpolitikens påverkan på jämställdheten.

I vår motion föreslog vi specifikt att Jämställdhetsmyndigheten skulle få ett uppdrag att se över effekterna av integrationsinsatser ur ett jämställdhetsperspektiv. Varför då? Jo, för att vi vet att det finns ett stort sysselsättningsgap mellan utrikes födda kvinnor och män. Det är ett integrationsproblem, men det är i allra högsta grad också ett jämställdhetsproblem. Att då avslå ett konkret förslag för att få mer kunskap och kunna utforma träffsäkra insatser är olyckligt. Här kan regeringen än en gång söka kunskap från till exempel Sveriges Kvinnoorganisationers rapport Genom nålsögat – Vägar framåt för utrikes födda kvinnors arbetsmarknadsetablering.

Sedan ska det sägas att jag tycker att det är väldigt bra att regeringen har gjort en del av de åtgärder som nämnts här när det gäller etableringsprogrammet, till exempel. Det är mycket bra åtgärder, men många fler behövs.

Herr talman! Det här leder mig in på den andra delen av betänkandet som jag tänkte lyfta upp: den ekonomiska jämställdheten. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Det är målet. Men hur ser det ut i verkligheten i dag?

Som vi har hört är statistiken dyster. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har slutat minska. Kvinnor arbetar oftare deltid, har osäkrare anställningar och tar ett större ansvar för det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Att det här leder till lägre livsinkomster och lägre pension vet vi. Dessutom äger och driver kvinnor företag i betydligt mindre utsträckning än män. Vilken resursbrist!

Centerpartiet menar att vi måste komma till rätta med det faktiska lönegapet. Vi har krävt insatser för att bryta deltidsnormen, stärka kvinnors företagande och säkra en mer jämställd fördelning av det offentliga riskkapitalet. För oss handlar det om att riva de hinder som begränsar egenmakten och om att synliggöra de strukturer som värderar kvinnodominerade yrken mycket lägre.

Regeringens svar är: pågående arbete. Man hänvisar till Medlingsinstitutets rapporter, som faktiskt är jättebra, men man talar inte riktigt om vad man har gjort eller ämnar göra med rapporterna och slutsatserna. Man hänvisar till arbetsmarknadens parter. Ja, det är klart att parterna har ansvar för lönesättning – absolut – men jag tycker inte att man ska vara för laid-back som ansvarig regering i det arbetet. Vi måste utveckla normer, regler och praxis, särskilt nu när lönetransparensdirektivet dröjer och man faktiskt inte, enligt mig, använder Medlingsinstitutets resultat.

Slutligen: En kvinna som är ekonomiskt beroende av sin partner har svårare att lämna en destruktiv relation. Jämställd ekonomi är därför också en del av det våldsförebyggande arbetet.

Därför vill jag återigen ta upp det mycket anmärkningsvärda fallet i Västernorrland. Ekonomisk självständighet är ju inte minst viktigt för brottsoffer och deras möjligheter att komma tillbaka in i vardagen. Därför är det så märkligt att staten via Skattemyndigheten kraftigt försämrar den möjligheten för den utsatta kvinnan i Västernorrland. Staten tar alltså ut skatt på pengar som en kvinna i prostitution fått av sexköpare. Eller fått och fått – hon har troligen inte sett röken av de här pengarna, för hennes man har fungerat som en kopplerifirma. Kvinnan har tvingats sälja sex under flera år, och hennes man har tagit pengarna. Hur mycket mer brottsoffer än så kan man bli?

Jag skulle så gärna vilja ha svar på varför regeringen är okej med att beskatta brottsoffer – för hon är ett, även om inte mannen är dömd än. Åtalen är så nära människohandel man kan komma. När det finns solklara brottsoffer och pengar dyker upp i en utredning ska faktiskt polisen ta hand om dem. De ska gå till brottsofferersättning. Det är en praxis inom svenskt rättsväsen sedan decennier. Pengarna ska inte gå till Skattemyndigheten för att därefter gå till din och min välfärd.

Att myndigheten tycks ha målat in sig i ett hörn och gång efter annan uttrycker att regeringen behöver utreda frågan har hittills inte lett till någon åtgärd från regeringen, så min fråga kvarstår: Varför vill regeringen beskatta brottsoffer?

Det här är inget annat än strukturell diskriminering, där staten med precision slår undan benen för ett liv i självständighet. Därför är det viktigt med jämställdhetsintegrering i våra myndigheter, med årlig uppföljning. Då hade man kanske kommit fram till ett annat sätt att åtgärda detta, till exempel att Skattemyndigheten är trygg i att undanta brottsoffer från beskattning. Inte ens det gör man i dag utan att be regeringen om vägledning, vilket man hittills inte har fått.

Jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall till reservation 2.