Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottets förslag.

Sverige är i dag ett av världens mest jämställda länder. Det är ingen slump utan resultatet av decennier av reformarbete och utbyggnad av välfärden. Det har gjort det möjligt och lönsamt för kvinnor att komma ut i arbetslivet. Men framför allt har vi generationer av starka och modiga kvinnor att tacka för detta – kvinnor som har gått före och kämpat för rösträtt, utbildning, arbete och ekonomiskt oberoende. De kvinnorna förändrade inte bara våra samhällen i grunden, våra livsvillkor, utan också våra normer och värderingar.

Det var väldigt länge sedan vi nöjde oss med att vara hemmafruar och beroende av männen – med begränsad frihet. Vi kvinnor vet att vi är värda mer. Vi kan bättre. Vi kräver vår rätt, och det är bra. Det är precis som det ska vara. Vi får aldrig, aldrig backa tillbaka. Jämställdheten ska fortsätta utvecklas och förbättras för alla kvinnor i vårt land. Därför fortsätter regeringen att genomföra konkreta reformer:

Antalet dubbeldagar i föräldraförsäkringen har ökats; och de kan överlåtas till anhöriga. Det görs historiska satsningar på förlossningsvård och kvinnors hälsa. Pensionssystemet ses över ur ett jämställdhetsperspektiv. För utrikes födda kvinnor har regeringen presenterat en höjd etableringsersättning och ett individualiserat barntillägg för att öka incitament för arbete.

Inte minst genomför regeringen en bidragsreform med aktivitetskrav. Den som inte arbetar ska inte stanna innanför hemmets fyra väggar utan få lära sig svenska och utbilda sig och på olika sätt få stöd i att göra sig mer anställbar. Det är en avgörande jämställdhetsreform, inte minst för utrikes födda kvinnor.

Jag tror ärligt talat att de riksdagsledamöter som sitter här inne nu, oavsett parti, faktiskt vill ha ett jämställt Sverige. Jag tror att vi vill mot samma mål. Skiljelinjen handlar om hur vi vill uppnå det. Den moderatledda regeringen har en stark tilltro till kvinnors förmåga och understöder jämställdhet genom jobb. Vi sänker skatterna så att man ska kunna leva på sin lön medan Socialdemokraterna och oppositionen tror att kvinnor klarar sig bäst genom bidrag.

Men hur mycket tanken på att kedja fast kvinnor i bidragsberoende än kliar i min kropp – det gör den verkligen – finns det något som skrämmer mig mer. Samtidigt som vi fortsätter att fila när det gäller föräldraförsäkring och löneskillnader och argumentera om huruvida jobb och sänkt skatt eller bidrag är rätta vägen framåt finns det krafter i vårt land som verkar i en helt annan riktning. Det är en riktning mot ett samhälle där kvinnor förväntas underordna sig männen, där rätten att vara den man är och älska vem man vill inte existerar och där individens frihet helt får stå tillbaka för gruppen och förtrycket.

Tusentals unga i Sverige lever under hedersförtryck. Och vi ser att negativa attityder bland unga mot hbtqi-personer har ökat kraftigt – från 3 procent 2013 till hela 15 procent 2026. Notera att det inte är en ökning bland unga överlag! Detta är en inställning som finns hos framför allt unga killar – killar i miljöer där religion och konservativa normer styr vardagen.

Regeringen har sedan den tillträdde agerat med kraft mot hedersförtrycket. Ett nytt sjunde jämställdhetspolitiskt delmål har införts. Handlingsplan är under framtagande, och flertalet lagskärpningar har implementerats.

Men det räcker inte med lagstiftning. Arbetet mot hederskultur kräver en orubblig kompass. Varje gång vi fattar ett beslut måste vi ställa oss frågan: Kommer det här beslutet att stärka individens frihet, eller riskerar det att befästa kontroll och ofrihet?

Den här linjen måste genomsyra hela samhället. Det gäller skola, kommuner, myndigheter och alla instanser som dagligdags träffar våra medborgare, barn och unga.

I Stockholm har vi sett hur den rödgröna majoriteten har öppnat för lösningar som går i helt motsatt riktning. När man inför separata badtider för män och kvinnor går politiken i praktiken hederskulturens ärenden. Problematiska situationer skapas också i förskola och skola, till exempel när personal enligt föräldrars instruktion tvingar tillbaka slöjan på den lilla flickan när hon slitit av sig den för att kunna leka. Då blir samhällets företrädare i praktiken bärare av det förtryck som barnet ska skyddas från.

Vi har även sett alltför många exempel på att instanser som socialtjänst och domstolar, som ska skydda hedersutsatta, har förminskat fara och förtryck, vilket har orsakat de utsatta mycket lidande och ibland till och med kostat dem livet. Och när viktiga beslut i rätt riktning tas, som när Jämställdhetsmyndigheten ändrade policy till att inte använda bildmaterial där minderåriga personer bär slöja i syfte att undvika att bidra till att normalisera eller främja situationer där flickor diskrimineras eller förtrycks, fick vi ta del i medierna av att detta ifrågasattes av vissa anställda.

Jag måste tyvärr konstatera att arbetet mot hederskultur fortfarande hindras av en kulturrelativistisk syn där allvaret tonas ned eller bortförklaras och hänsyn till förklaringsmodeller väger tyngre än skyddet för den enskilda människans frihet. Kärnan i problemet med det kulturrelativistiska synsättet är just att det inte leder till tolerans utan tvärtom: Det leder till att samhället börjar kompromissa med sina mest grundläggande värderingar.

(Applåder)