Herr talman! Tack, Eva Lindh, för en möjlighet att prata om väldigt viktiga frågor!

Som jag inledde med finns det i och runt den svenska psykiatrin alldeles för mycket ingenmansland där man inte får rätt hjälp och rätt stöd. Det finns få uppgifter som är viktigare än att försöka täta de här glappen och se till att människor inte bollas runt på ett ovärdigt sätt, där de inte får hjälp vart de än vänder sig. Det handlar om att se till att vi skapar förutsättningar för att människor ska få hjälp.

Samsjuklighetsreformen, som vi nu genomför, är ett viktigt steg för att åstadkomma detta. Men vi behöver göra mer än det. Vi behöver se till att vi får en lagstiftning runt psykiatrin som faktiskt fungerar för människor som behöver den, som fungerar för deras anhöriga och som fungerar för att psykiatrin, socialtjänst, polis – olika myndigheter – ska kunna samverka bättre för att hjälpa, skydda och stötta människor. De förutsättningarna finns inte till hundra procent i dag.

Men nu gör vi det här. Vi kommer att utreda lagstiftning som förbättrar möjligheterna. Jag är också glad för att vi tillskjuter historiska resurser för att faktiskt förbättra situationen för dem som kanske är i mer behov av samhällets hjälp än några andra. Det känns väldigt angeläget. Jag är glad för att vi har kommit så här långt. Vi ska ta det hela vägen in i mål och se till att vi får någonting på plats som fungerar bättre än vad det har gjort historiskt. Det har nämligen inte varit värdigt. Det har inte varit bra. Det har inte varit rimligt. Nu ändrar vi detta, och det är jag väldigt glad för.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.