Herr talman! Ja, man ska vara noga med ord. Jag sa att ingenting hände under ganska lång tid. Det är min bedömning, och det är också många andras bedömning. Det fanns en utredning som var färdig. Den var ute på remiss för ganska lång tid sedan.

Även om socialministern säger att han har ett stort engagemang har ändå en lång del av mandatperioden gått utan att det har lagts fram något tydligt förslag. Det är alltså inte bara jag som har undrat över detta. Det är mot bakgrund av detta som jag sa att inget har hänt under en tid.

Nu har det presenterats ett förslag. Men det är inte särskilt tydligt vad det exakt kommer att innebära. Det måste ändå socialministern erkänna. Det finns inget tydligt förslag om hur pengar ska omfördelas. Socialministern säger att det kommer att göras, men han säger inte tydligt hur. Det är inte heller tydligt exakt hur det hela ska ske, för man har tillsatt en ny person som ska leda arbetet. Detta har jag full förståelse för, för det är en jättestor systemförändring. Men socialministern måste förstå att det är många som undrar vad som har hänt under mandatperioden.

Detta handlar ju om människor. Behovet har varit akut under en lång tid, och därför krävs det också politiska prioriteringar. Jag ställer mina frågor för att det finns en risk för att vi gör samma misstag igen om vi inte tillsammans granskar vad som sker med den här patientgruppen.

Även om dessa grupper, som är de mest utsatta i vårt samhälle, har ett stort intresse för vad som sker i politiken är de inte lika aktiva när det gäller att ta kontakt eller ropa efter hjälp eller stöd. Därför måste vi vara noggranna med att se efter var prioriteringarna behövs allra bäst. Det här är en grupp som verkligen behöver prioriteringar.

En av de största frustrationerna för socialarbetare är just när man möter människor med flera olika svårigheter och problem. Då tenderar man nämligen att inte vara så tydlig med vem som tar huvudansvaret. Här hamnar man dessutom mellan två olika system, och det är inte alltid så lätt. Här behövs det verkligen mer samordning och mer tydlighet samt den systemförändring som utredningen föreslog.

Det bra med detta är att vi ändå verkar vara eniga om vad det är som behövs. Det är alltid bra; det är liksom en bra start. Socialministern säger att han har ett stort engagemang för människor med psykisk ohälsa, svårigheter och beroende. Jag misstror honom inte på något sätt, men vi vet hur situationen i psykiatrin ser ut just nu. Det finns en risk. Till exempel behöver kompetensen höjas. Det är redan nu tufft i psykiatrin på olika håll i vårt land. Bedömer socialministern att det behövs några kompetensförstärkningar eller andra insatser för att det här verkligen ska bli en bra och lyckad förändring?