Herr talman! Tack, Eva Lindh, för interpellationen och för möjligheten att samtala om de här viktiga frågorna!

Det är få saker som engagerar mig mer än de brister vi ser i den svenska psykiatrin när det handlar om personer som hamnar i ett slags ingenmansland där de inte får hjälp. Vart man än vänder sig uppfattar man att man hamnar fel. Samsjuklighetsproblematiken är en central del i detta.

Därför är det så angeläget att reformera i de här delarna, både när det gäller samsjuklighet – alltså personer som har både skadligt bruk eller beroende och en psykiatrisk problematik – och när det gäller att se till att regionerna tar det ansvar som de faktiskt redan har för att ge en samordnad vård och behandling av dessa personer. Man ska inte behöva bollas runt mellan olika instanser i regionen eller mellan kommun och region.

Detta är väldigt angeläget. Därför vill jag också be ledamoten att vara lite noggrann med orden när hon säger att ingenting har hänt. Vi har ju just lagt fram en lagrådsremiss där vi tydliggör regionernas ansvar. Vi lägger fram en lagstiftning med krav på regioner och kommuner att samverka kring stöd och vårdverksamhet som riktar sig till de mest utsatta och sköra personerna. Det är otroligt angeläget att göra detta.

Vi kommer dessutom under fem år att tillskjuta medel för att det hela ska fungera i verkligheten och för att vi också ska kunna göra en del ambitionshöjningar. Vi har också beslutat om ett stort uppdrag till Socialstyrelsen för att hjälpa kommuner och regioner att göra de avvägningar som behövs: Vem ska göra vad när vi rullar ut den här reformen i praktiken, ute i verksamheterna? Vi får inte på nytt hamna i ett läge där vi genomför en reform som leder till nya problem för de här personerna. Det måste faktiskt finnas förutsättningar för detta att fungera i praktiken. Det är oerhört angeläget att vi lyckas med den uppgiften.

Nu kommer lagstiftning på plats. Nu tydliggörs ansvaret: Det är regionerna som har ansvaret både för en samordnad vård inom regionerna och också för vård och behandling både av beroendeproblematiken och av övrig psykiatrisk problematik.

Vi lagstiftar också om en samordnad vård- och stödverksamhet, där vi säkerställer att de mest utsatta inte hamnar i ett ingenmansland eller mellan stolarna. Det får inte bli på det sätt som det har varit under lång tid. För det har inte varit värdigt. Det har varit djupt ovärdigt och djupt problematiskt.

Jag vet att många personer, både de som själva är drabbade och deras anhöriga, har slitit och släpat för att få en rimlig ordning på detta. Nu försöker vi att åstadkomma det. Jag är väldigt glad för att vi nu har kommit så här långt. Vi ska ta det här hela vägen in i mål, så att vi ger personer en möjlighet till ett bättre liv.