Herr talman! Människor med det som vi kallar för samsjuklighet, alltså psykisk ohälsa i kombination med beroende, tillhör de mest utsatta i samhället. De möter i dag inte en sammanhållen vård. De möter ett system som är splittrat och otydligt och som inte ger den vård som behövs.

Jag har själv i ganska många år verkat som socialarbetare och sett vad som händer när ansvaret är oklart. Människor bollas mellan psykiatri och beroendevård. Ingen tar helhetsansvar, och till slut faller dessa människor mellan de så kallade stolarna. Vi har system som inte fungerar bra när människor har flera olika svårigheter att tampas med.

Den utredning som den S-ledda regeringen tillsatte visade just detta: Ansvaret är splittrat. Tvångsvården handlar mer om omhändertagande än om behandling. Det saknas en fungerande länk mellan vård före, under och efter insatser. Och det får konsekvenser. Människor skrivs ut utan stöd, och många återfaller tyvärr. Jag har träffat ganska många nyligen, faktiskt – en del som jag har mött i mitt yrke och en del som jag har vuxit upp med – som har både psykiska utmaningar och beroende. De berättar hur det ser ut och att de oroar sig.

Vi kan ibland tro att alla människor inte hänger med i politiken. Men de hänger med. De vet att det har gjorts en utredning, och de frågar också efter detta.

Vård för den här gruppen kräver något helt annat än det vi ser i dag. Det kräver en sammanhållen vårdkedja, en personcentrerad vård och ett tydligt ansvar där hälso- och sjukvården kliver fram.

Detta var ju inte kontroversiellt. Det har heller inte varit kontroversiellt. Tvärtom är vi många som har sett detta. Utredningen fick ett ovanligt brett stöd från professioner, från forskare, från brukarorganisationer och från huvudmän.

Men anledningen till min fråga, förutom det uppenbara intresset för detta och att jag verkligen vill se att det händer nånting positivt för den här gruppen, är att det för varje dag som går är ytterligare en person som inte får ett sammanhållet stöd.

Eftersom utredningen ju var klar redan för en tid sedan och det ännu inte har hänt någonting är det för mig viktigt att ställa frågan: Vad händer? Socialministern har ju nämnt de frågor jag har ställt: Vad finns det för tidsplan, och vad kommer att hända?

Under den tid som har gått har verkligheten fortsatt som förut. Människor har fortsatt att bollas runt. Anhöriga har fortsatt att bära ett orimligt ansvar, och verksamheter har fortsatt att arbeta i ett system som motverkar dem.

Mina frågor gäller dels vad som händer och hur tidsplanen ser ut – jag har läst en del, men det finns ju en möjlighet att utveckla detta i svaret – dels vad som kommer att hända framöver. Vad händer med finansieringen?

En del av den kritik som har kommit handlar ju om att det är orimligt. Finansieringen är orimlig när det handlar om att genomföra en så stor systemförändring. Hur ska vi fördela om pengar mellan kommuner och regioner?