Herr talman! Ärade ledamöter! Det här är ju en debatt om Sveriges budget. Jag kommer strax att prata om detta på djupet.

Men jag vill faktiskt passa på när jag står här i talarstolen dagen efter ett absolut historiskt valresultat i vårt europeiska numera återigen syster- och broderland Ungern att verkligen hylla alla de, inte minst unga, väljare i Ungern som tog tillbaka sitt land till friheten, till demokratin och till Europa från randen av att bli en rysk lydstat. Hatten av för det ungerska folket! Hatten av för alla dessa ungrare, inte minst de unga! Jag tror att deras beslut kommer att få stor betydelse framöver, även för svensk ekonomi.

Här hemma finns det ögonblick när man vet att det närmar sig slutet. Det har nått vägs ände. Man känner det på sig. Jag tror inte att jag är ensam om att göra det; jag tror att många som tittar känner att det inte blir mer än så här.

Elisabeth Svantessons svanesång, vårbudgeten 2026 – inte ens den, inte ens mitt i Irankrisen, inte ens med Europas tredje högsta arbetslöshet, bidde det någonting av. Det bidde inte ens en tumme av allt man lovade.

Finansministern har flera gånger sagt att hon fick igenom åtta budgetar. Men ingen av dem löste arbetslösheten. Ingen av dem löste den låga tillväxten. Ingen av dem löste fossilberoendet. Och varenda en av dem hade ett sämre saldo än den föregående. Tidöregeringen kommer att sluta som den började: utan en plan eller en idé för tillväxt, för jobb, för företagsamhet eller för klimatet. Den kommer att sluta med 100 000 fler arbetslösa.

Jag tror att många av er minns affischen från förra valet, innan den här regeringen tillträdde. Den visade Ulf Kristersson som hängde på någon sorts brygga, och så stod det: ”Europas fjärde högsta arbetslöshet borde göra regeringen arbetslös.” Det stod också: ”Nu får vi ordning på Sverige!” Nu har vi EU:s tredje högsta arbetslöshet, och Tidöregeringen kommer att bli arbetslös.

Det är så uppenbart att Tidöregeringen inte vill att vi ska se arbetslösheten, att vi på något sätt ska vara lite blinda för den. Det är bara någon annan, någon vi inte känner. Det kanske bara är invandrare. De vill säkert inte ens ha jobb egentligen.

Men någon som tittar på det här – kanske till och med någon som sitter här i riksdagens kammare och lyssnar – känner någon som är arbetslös eftersom var fjärde ungdom i Sverige är arbetslös. Någon här eller bland tittarna känner till och med någon akademiker eller någon annan person mitt i livet som trots långa studier och många insatser är arbetslös, för akademikerarbetslösheten är på rekordhöga nivåer.

Man kanske inte känner någon enda arbetslös. Man kanske bor i någon av våra landsändar, ofta i norra Sverige, där en urstark industri har trotsat tyngdkraften från Tidö som skapat brist på jobb. Men även om man inte känner en enda av Sveriges halva miljon arbetslösa tror jag att man förstår den enorma kostnaden. Jag tror att alla förstår hur mycket det kostar socialt när barn inte ser sina föräldrar gå till jobbet och när de ser dem oroa sig för ekonomin och drömma om att äntligen komma i jobb. Jag tror att alla förstår hur mycket det belastar den svenska välfärden och svensk ekonomi.

Bara gapet mellan EU:s genomsnittliga arbetslöshet och vår Tidöarbetslöshet kostar 45 miljarder per år. Det är 9 000 kronor per svensk vi förlorar av pengar till välfärden. Det är 100 000 sjuksköterskor eller 60 000–70 000 lärare.

I sin allra sista budget lägger Tidöregeringen till ytterligare 7,7 miljarder, trots att man har sagt att reformutrymmet är slut. Men inte ens då, när man tar sig reformutrymme man inte har och i ett läge när Irankrisen sköljer över Sverige, lyckas man få till den politik som vi historiskt sett alltid har förknippat med borgerligheten i Sverige – den jobbpolitik som är tillväxtorienterad och framtidsorienterad och den frihetliga ekonomiska politik som ger växande småföretag, jobb och konsumentförtroende. Det var den politik som vi hade under Alliansen och faktiskt också under januariavtalet. Allt det som utgjorde den liberala kraften i Sverige har begravts i något slags ultimat resignation över allting. Vårbudgeten är som ett slags uppgivenhetens dystra testamente.

Det är ingen hemlighet varför det är så här. I Ulf Kristerssons Sverige bestämmer ju inte Elisabeth Svantesson. I Ulf Kristerssons Sverige bestämmer Jimmie Åkesson, och Jimmie Åkessons prioriteringar är inte tillväxten, inte företagen och garanterat inte klimatet. Det är helt andra saker.

I den här budgeten får jobben 32,5 miljoner, och 150 miljoner läggs på utbildning, medan 1,4 miljarder kronor fortsätter att ticka iväg år efter år till ett återvandringsbidrag som vi vet inte fungerar. Det är en idé som är lika sjuk som dess ekonomiska konstruktion, och vi utvisar dessutom människor som jobbar och som skulle kunna bidra till skatt och välfärd i Sverige.

Låt oss vara tydliga: Det här är en kris som Tidöpolitiken skapat. Hur man än vrider och vänder på det har vi underpresterat. Under alliansregeringen och efter januariavtalet hade vi dubbelt så hög tillväxt som genomsnittet i EU, men under Tidöregeringen har vi nu hälften så hög tillväxt som genomsnittet i EU. Det talas om lågkonjunktur. Det finns andra länder i EU som också har lågkonjunktur, men blott Sverige har den Tidölågkonjunktur som skapats här.

Nu när vi nått vägs ände och har den sista chansen lägger regeringen motsvarande 65 kronor per arbetslös. Det motsvarar två släta koppar kaffe per arbetslös – det är vad man är beredd att satsa. I Stockholm räcker det väl bara till en kopp kaffe, med tanke på hur dyrt det är här numera.

Men håll ut, vänner! Snart kommer förändringen. Det är 153 dagar kvar till valet. Centerpartiet kommer varenda en av dessa dagar att jobba för den boost av jobb som Sverige så akut behöver och i vilken småföretagen ges en helt annan chans att skapa jobb. Detta ska till exempel ske genom att småföretagare slipper arbetsgivaravgift för de första tio anställda. Vi ska inte ha en ren anställningsskatt på att anställa unga, dem med låga inkomster och arbetslösa som vill komma tillbaka.

Vi ska också rensa i den regelbörda som 93 procent av företagen ju anser har ökat under Tidöregeringen. Vi ska ha en skola som inte slår ut ungdomar, vi ska satsa på vidareutbildning och på yrkeslinjer för många av de killar som inte hänger med i skolan hela vägen och vi ska satsa hela vägen upp till yrkesvux, yrkeshögskola och vidareutbildning med omställningsstudiestöd.

När Irankrisen nu slår mot våra plånböcker ska vi rensa bland alla dessa avgifter. Den här regeringen har med den ena handen sänkt skatter för folk – något som vi egentligen hade velat göra mer – men med den andra handen släppt igenom avgiftshöjningar som har gjort att elpriserna har rusat. Alla kan se på sina elräkningar att priserna har rusat mer än det som beror på att man blockerat gasen i Hormuzsundet.

Till slut är vi nu tillbaka på ruta ett. Det kostade på valdagen 1 650 ungefär att tanka en Volvo V70, och nu kostar det återigen ungefär 1 650 att tanka en Volvo V70. Vi är jättefast i fossilberoendet, och det drabbar våra plånböcker. Jag kommer att återkomma till det i den andra delen av debatten.

Vi känner ju inte igen vårt Sverige, herr talman. Vårt Sverige ska inte ha EU:s tredje högsta arbetslöshet. Vårt Sverige ska inte ha återvandringsbidrag och kompetensutvisningar, och vårt Sverige ska inte ha rusande utsläpp. Låt oss ta tillbaka Sverige – det vettiga, normala, icke-extrema och fungerande Sverige.

Vi har äntligen börjat satsa på försvaret och på Ukraina – där har regeringen fortsatt driva politiken på ett bra sätt – men vi har ju inte besegrat arbetslösheten.

Nu måste vi ta tillbaka det Sverige vi känner igen!