Herr talman! Sällan har omvärlden varit så skakig. Även Sverige påverkas av krigets fasor. I dag lägger regeringen och Sverigedemokraterna fram vårpropositionen för sista gången. Snart är valdagen här, och då kan vi ta landet i en annan riktning. Sverige är skörare än på mycket länge, och behovet av en regering som får Sverige att hålla ihop, som inte ställer människa mot människa och som skyddar hushållen och rustar välfärden är stort.

Herr talman! Jag tillhör inte den glada och glättiga skaran av politiker som firar varenda opinionsuppgång med en selfie på Instagram. Man ska inte ta ut saker i förskott, åtminstone inte vinster. Hur dåligt den här regeringen än har skött sig säkrar man valvinsten bäst på egna meriter. Man ska inte ropa hej förrän man har kommit över ån, sa min pappa alltid, och jag tänker inte utropa någon seger i förtid.

Men visst behöver Sverige en ny regering, herr talman. Det har varit fyra hårda år. Kris efter kris har dumpats på medborgarna. Kostnaderna har rusat för maten, hyran och energin. Ensamstående mammor har haft och har det allra tuffast, och en stor del av arbetarna saknar kontantmarginal. De sparade pengar som fanns är för länge sedan slut, och nu finns inga marginaler kvar. Det är slut på pengarna i hushållens plånböcker.

Herr talman! En svensk regering kan givetvis inte stoppa världsomfattande kriser. Trumps nycker och Putins dröm om världsherravälde har finansministern liten möjlighet att påverka. Ekonomin påverkas ju inte bara i Sverige utan i hela vår omvärld; det vore inte seriöst att påstå något annat. Men en regering kan välja hur man hanterar de kriser som drabbar svensk ekonomi och svenska hushåll. En regering kan prioritera på vems sida man står när det blåser. Är det på affärsbankernas, vars vinstmarginaler är skyhöga, eller är det på hushållens, som tyngs av ännu en räntehöjning?

Tidöstyret har inte agerat för att fördela bördorna av krisen lika. Hushållen har genomgående fått stå med notan när illa fungerande marknader passar på att göra pengar på krisen.

Aja baja, säger finansministern till bankerna och matjättarna, som drev på inflationen och lät priserna skena. Men givetvis hjälper inte upprörda ord, utan den som vill göra något åt de barskrapade hushållens situation vet att det bara är handling som räknas. Pressa bankerna att sänka räntan, agera för ökad konkurrens bland matjättarna, se till att den sänkta matmomsen inte blir ett gigantiskt Icabidrag, inför Sverigepriser på el och stoppa kablarna!

I kristider ska bördorna fördelas lika, men så har det inte varit. Hushållen har fått axla en alltför stor del av kostnaden, och det är orimligt. Regeringen påminner lite om Titanic. Man kan inte göra så mycket åt att det finns ett isberg som man åker in i, men man har struntat i att ta med sig livbåtar till dem som finns på nedre däck. För barnen handlar det inte bara om ett missat kalas, om utflykter som inte blev av eller om att de inte har råd med sommarskor, utan för många av dem är det en hel barndom som nu har gått förlorad.

Det bästa för Sverige, tillväxten och barnfamiljerna hade varit om regeringen hade agerat i lågkonjunkturen. Trots att det hade varit bäst för svensk ekonomi om de hushåll som hade små marginaler hade fått mer så att ekonomin stimulerades valde regeringen det motsatta: att prioritera de absolut bäst ställda hushållen.

Ekonomin har stagnerat, lågkonjunkturen har fördjupats, småföretagen har för få kunder och regeringen har inte stått på deras sida. Samtidigt fanns regeringen där för dem som har en månadsinkomst på 120 000 kronor och som genom politiska prioriteringar i den här kammaren fick flera tusenlappar extra i plånboken varje månad. Det fanns inga rationella skäl att prioritera skattesänkningar för ministerlöner, och ändå valde regeringen att göra det, för de moderata kärnväljarnas skull, inte för Sveriges och barnfamiljernas.

Herr talman! Varför är det så att den som har minst alltid ska få mindre för att det ska skapas lust och energi, enligt högerregeringen? Man menar att barnfamiljer som får vända på varenda krona i själva verket gynnas av att man tar bort deras barnbidrag och att sänkt akassa när vi har massarbetslöshet kommer att göra så att den som inte får råd med hyran känner sig mer motiverad.

Det är skillnad på folk och folk. När det kommer till de rikaste sparar vi inte på något, utan endast det bästa är gott nog. Här ska man unna sig. Det är den grupp som alltid verkar behöva bidrag och extra stöd för att orka jobba. Vi kan inte prioritera barnbidragen i stället, för då tar sig inte direktörerna upp ur sängen på måndagsmorgnarna. Om de inte får sänkta kapitalskatter snoozar de hela veckan lång. Finansministern tömmer statskassan enkom för deras skull – inte när barnfamiljer blir vräkta eller när pensionärer hamnar hos Kronofogden utan för att den som redan är förmögen ska få ännu mer.

Sverige har rekordhög arbetslöshet. Tillväxten är låg. Fattigdomen har fördubblats, och rekordmånga barn vräks från sina hem. Samtidigt har vi ett gäng miljardärer och en förmögenhetskoncentration som är tydligare än någonsin. Vanliga löntagare betalar betydligt större andel av sin inkomst i skatt än den rikaste procenten.

Sverige var tidigare ett av världens mest jämlika länder, med hög sysselsättning, stark välfärd och omfördelning. I dag sticker vi ut i motsatt riktning. Vi har gått om länder som USA och Indien i förmögenhetskoncentration. De som påstått att jämlikhet hämmar tillväxten medan klyftor gynnar den har haft fel. Att några blir väldigt rika gynnar inte Sveriges ekonomi, ger inte några jobb och skapar inte någon tillväxt.

Ska svensk ekonomi växa behöver vi en aktiv ekonomisk politik där staten investerar och omfördelar. Men den här regeringens prioriteringar är återigen tydliga: Rör inte mina miljardärer! står det på Svantessons banderoll.

Människosynen är lite bedrövlig. Om vi bad miljardärerna att bidra lite mer när svenska barnfamiljer är fattiga, sjukvården står på bristningsgränsen och krig härjar i närområdet, ja, då skulle de sticka, säger högern. Minsta lilla skattehöjning och de flyr landet med miljarderna.

Det kan väl inte vara möjligt, tänker jag. Det är klart att svenska miljardärer inte flyr utomlands när de behöver vara här och skydda hushållen och försvara landet. Vilka fördomar det finns mot det ekonomiska toppskiktet! Om det trots allt och mot all förmodan skulle vara så, ja, då kan vi införa en sådan exitskatt som många länder runt omkring oss har. Det är dags att beskatta miljardärerna. Det drabbar ingen fattig.

Herr talman! Det pågår ett enormt slöseri med svenskarnas skattepengar. Svensk välfärd har blivit en lekstuga. Sjukvården, järnvägen och skolan bedrivs internationellt. Men Tidöstyret pallar inte göra något åt det. Ideologiskt förblindade förkastar de all rationalitet för att slippa göra upp med det gigantiska misslyckande som privatiseringarna har inneburit.

Sverige har blivit ett låtgåland, och regeringen är marinerad i sin låtgåattityd. Skolor drivs av saudiska kapitalägare. Vårdcentraler används för att tvätta pengar. Nätläkare länsar statskassan, och samtidigt är kön till vårdcentralen oändlig. Lärartätheten dras ned för att vinsterna ska bli större. Hårt bröd till småbarnen och gangstrar som driver behandlingshem – så ser svensk välfärd ut 2026, och det är medborgarna som får betala. Barn klarar inte skolan. Kriminaliteten växer. Trots allt detta är det ingen som drar i nödbromsen.

Vinsterna i välfärden måste bort. Det är slutlekt. Arbetsförmedlingen och järnvägen behöver städas upp och byggas om.

Att äga välfärdsbolag är ingen konst. Det behövs det ingen arbetsskjorta för. Det krävs inte många knop för att göra vinst på välfärden, för det är vinst varje gång och skattebetalarna som betalar.

När jag tänker på företagare tänker jag på folk som jobbar hårt och som har startat och dragit igång något för egen maskin. Min pappa drev butik och gjorde tolv timmar per dag på butiksgolvet. Min mormor var den första kvinnan i Sandviken att starta ett städföretag.

Herr talman! Vi måste börja om och bygga Sverige starkt och jämlikt igen. Jag kommer tillbaka i nästa anförande och föreslår Vänsterpartiets prioriteringar.

(Applåder)