Herr talman! I dag har regeringen lagt sin sista vårbudget på riksdagens bord, och jag kan summera den ekonomiskt sämsta mandatperioden sedan 90-talskrisen. Det har varit fyra förlorade år för Sverige och för svenska folket. Vi vet att priserna är höga. Hårt arbetande människor har det tufft. Det är dyrt att vara svensk.

Sverige har i dag EU:s tredje högsta arbetslöshet. En halv miljon människor saknar arbete; det är nästan 100 000 fler än när regeringen tillträdde. Medan arbetslösheten har minskat i resten av EU har den ökat i Sverige. Om vi hade haft samma utveckling som euroområdet hade nästan 100 000 fler svenskar haft ett jobb att gå till.

Utöver detta är det 100 000 fler människor i vårt land som är undersysselsatta. Det här är människor som vill arbeta mer men som inte får den möjligheten. Arbetslösheten är ett fundamentalt misslyckande. Ytterst drabbas alla som inte längre kan försörja sig själva och sina familjer, men det är också väldigt dyrt för Sverige.

Herr talman! Vad har då regeringen gjort för att skapa fler jobb och för att fler ska jobba? Reformerna lyser med sin frånvaro, också i den här vårbudgeten. Det framstår som att arbetsmarknadsministrarna byts ut oftare än nya reformer presenteras från Arbetsmarknadsdepartementet. I denna sista budget drar regeringen till och med ned på arbetsmarknadspolitiken när 500 000 människor går arbetslösa.

Det är inte bara med arbetslösheten som SD-regeringen har misslyckats. Tillväxten har under denna regering varit lägre än under tidigare regeringar. Det har alltså till och med gått sämre de senaste fyra åren än när Sverige och övriga västvärlden genomgick en pandemi.

Dessutom har svensk ekonomi underpresterat i förhållande till sin egen potential. Hela mandatperioden har svensk ekonomi legat under trenden. Det innebär ett enormt bnp-tapp och ett stort bortfall av skatteintäkter. Hur man än vrider och vänder på det blir slutsatsen densamma: Svensk ekonomi har underpresterat med Kristersson, Svantesson och Åkesson. Sverige har blivit fattigare.

Herr talman! En konkursvåg har också sköljt över Sverige. 30 000 privata företag har gått i konkurs sedan regeringen tillträdde, och över 75 000 människor har förlorat jobbet på grund av dessa konkurser. Vi måste gå tillbaka till 90-talskrisen för att hitta liknande nivåer. Ändå fortsätter regeringen att säga att Sverige är på rätt väg, men jag tror att många arbetstagare och företagare runt om i landet har svårt att känna igen sig i denna ganska glättiga verklighetsbeskrivning.

Gustav Möller brukar tillskrivas citatet ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från svenska folket”. När vi nu närmar oss slutet av mandatperioden tror jag att många svenskar ställer sig frågan: Vad fick jag egentligen? Regeringen har lånat hundratals miljarder kronor, men vad blev resultatet? Hög arbetslöshet, låg tillväxt och höga priser. Det kostar mer att handla mat, och det kostar mer att hämta ut sina mediciner. Det är svårare att få vardagen att gå ihop, helt enkelt.

SD-regeringen har bränt svenska folkets pengar, inte i första hand på att korta vårdköerna, förbättra skolan eller ge vanligt folk mer i plånboken utan på att sänka skatten för de människor som tjänar absolut mest. Åkesson och Kristersson har på så vis fått 6 000 kronor mer i månaden. Medan vanliga människor kämpar låter regeringen skattepengar läcka ut till den svarta och kriminella ekonomin och till vinster som går före skolbarns utbildning.

Jag menar att SD-regeringen har prioriterat fel. Man har inte prioriterat vanligt folk. Jag är helt övertygad om att det går att bedriva en mer ambitiös politik och samtidigt hålla bättre ordning på statens finanser. Därför har vi presenterat en budget för i år där nio av tio svenskar får mer pengar i plånboken.

Herr talman! För bara någon månad sedan stod Elisabeth Svantesson på en pressträff och sa att pengarna var slut. Hon erkände inte bara att Sverigedemokraterna och Moderaterna tömt statskassan för i år utan också att det nästan inte fanns några pengar kvar till nya reformer nästa mandatperiod.

Finanspolitiska rådet har presenterat sin allvarligaste kritik hittills mot någon regering, oavsett politisk färg. Denna kritik borde ha fått en ansvarsfull finansminister att åtminstone reflektera lite. Men den allvarliga kritiken verkade inte bekomma finansministern eftersom hon inte brydde sig om att kommentera den.

Nu lägger Svantesson fram ytterligare en budget där hon lånar miljarder. För mig är det tydligt att Sverige tyvärr har en svag statsminister och en ansvarslös finansminister, för när Sverigedemokraterna kommer med krav orkar de andra inte hålla emot. Resultatet blir de största underskotten på en generation. Kostnaderna bärs av hårt arbetande familjer. När underskotten leder till högre räntekostnader blir det mindre pengar till lärare i skolan och färre sjuksköterskor i vården, och när de allmänna räntenivåerna höjs blir bolånen dyrare för alla som äger sin bostad.

För att hålla ihop sitt regeringssamarbete släpper man på spärrarna, och jag menar att det är farligt för Sverige. Jag känner inte igen Moderaterna. Det brukade vara ett statsbärande parti. Nu kan jag inte dra någon annan slutsats än att man viker sig för Sverigedemokraterna i sin iver att behålla makten.

Herr talman! I dag lägger regeringen fram sin sista vårbudget, och jag ser inget i den som kommer att vända Sveriges negativa utveckling – tvärtom. Tillväxten skrivs ned ännu en gång, och underskotten ökar från redan rekordhöga nivåer. Detta sammanfattar mandatperioden ganska väl. Gång på gång har finansministern presenterat glädjekalkyler, och gång på gång har verkligheten hunnit i kapp och prognoserna fått skrivas ned. Vi har en regering som planerar för det bästa men vars politik resulterar i något annat. I denna budget är det inget nytt. Återigen saknas det reformer för att få igång tillväxten, och det finns inga strukturella förslag för att få fler människor att gå till jobbet.

Sverige hade kunnat vara i ett bättre läge. Men låt mig vara tydlig: Jag tror på Sverige. Vi är ett land med stor potential. Vi har kompetenta människor, världsledande företag och en industri i framkant. Vi har gång på gång visat att vi kan ställa om, växa och möta svåra tider tillsammans. Det finns en enorm potential i vårt land, i våra företag och inte minst i våra unga, som vill utbilda sig, arbeta och bidra. Men då krävs det en politik som tar vara på denna potential, som ger långsiktiga spelregler för industrin och företagen, som investerar i utbildning, välfärd och framtidsteknik och som ser till att fler jobb växer fram och att fler människor arbetar. Sverige förtjänar bättre.

Herr talman! Sverige behöver en politik som får igång tillväxten, som pressar tillbaka arbetslösheten, som stärker vanligt folks ekonomi, som stärker gemenskapen och ökar säkerheten i en orolig tid och som stoppar slöseri med våra svenska skattepengar.

(Applåder)