Herr talman! Jag ska börja med att säga att jag också är glad över det arbete vi har gjort med demokrativillkoren och att de har införts. Samtidigt inser jag att det ibland kan vara svårt att träffa exakt så rätt som man vill med den här typen av lagstiftning. Man behöver alltså alltid vara redo att göra mer, tänker jag.

Ett fenomen i det svenska samhället som skapat en het politisk debatt och krav på åtgärder är så kallade aktivklubbar, som jag tror att Jakob Forssmed själv nämnde nyss. När det fenomenet har beskrivits i medier har man talat om det som ett slags celler med kopplingar till politisk extremism där personer samlas för kampsports- och styrketräning. Man bygger upp en typ av våldspotential, skulle man kunna säga. De aktivklubbar som har lyfts fram i den svenska debatten har haft sin politiska hemvist på andra kanten, om man jämför med Collective Effort IF som jag tar upp här i debatten. Men om man tänker efter: Vad är det egentligen som skiljer Collective Effort från de aktivklubbar som medierna har skrivit om?

I fallet med Collective Effort handlar det tveklöst om politisk extremism. Samtidigt tränar man alltså kampsport, styrketräning och så vidare tillsammans. Man utvecklar sina färdigheter och, om man så vill, sin våldspotential. På ett sätt är fallet med Collective Effort mer långtgående än de aktivklubbar på högerkanten som har omtalats i medierna, detta med tanke på att man finns med under ett statligt paraply som mottar miljarder i statsbidrag.

Mot bakgrund av det som har framkommit i den här debatten vill jag slutligen fråga Jakob Forssmed om han är beredd att se över demokrativillkoren vid statsbidrag till civilsamhället ytterligare. Hur ser Jakob Forssmed egentligen på demokrativillkoren framöver?

Det är förvisso bara drygt ett år sedan demokrativillkoren trädde i kraft, men jag tror det är viktigt att alltid stå redo att göra mer. När organisationer med så här tydliga vänsterextrema och våldsbejakande inslag legitimeras av staten kan vi inte vara nöjda.