Herr talman! Tack, Lars Isacsson, återigen, för att vi får möjlighet att diskutera de här angelägna frågorna i dag!

Låt mig först instämma i vikten av att hålla fast vid det grundackord som exkluderingsstrategin innebär. Vi vill inte ha en ordning som bygger på någon sorts kollektiv bestraffning. Det fanns väl en diskussion tidigare om vad som egentligen var strategin, men nu är det i alla fall entydigt att det är exkludering som gäller. Det handlar ju om att få en ökad precision i insatserna. Då är det klart att både lagstiftningen och myndigheternas, polisens, agerande ska vara i linje med detta och backa upp den strategin. Där är vi helt överens.

Jag vet att man hos polisen i Västsverige och säkert på andra håll också har diskuterat om det nya verktyget preventiva vistelseförbud skulle kunna användas även i den här miljön. Nu är ju detta inte en fråga för regeringen utan för de brottsbekämpande myndigheterna, men låt mig ändå gå in på det och koppla det till tanken på exkludering. Det är ju ett verktyg som har en enorm precision, för det riktas mot specifika individer. Detta är en typ av lite mer innovativt tänk kring olika verktyg som är avsedda för en gängkriminell miljö men kanske initialt också kan användas för att komma åt andra slags problem. Jag tänker på till exempel öppna drogscener eller ligor som ägnar sig åt personrån eller upprätthåller rekrytering av barn i utsatta områden. Dessa verktyg kan alltså kanske också användas för att med precision gå på individer som underminerar tryggheten och säkerheten runt idrotten. Men det är en polisiär fråga. För mig är det i alla fall positivt att man diskuterar på det sättet.

Avslutningsvis vill jag instämma i vikten av att inte alienera breda supportergrupper. Självklart måste alla skötsamma och goda krafter vara med på båten. Att det ska ske en god samordning av det tycker jag är viktigt. Formerna för detta får vi diskutera vidare.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.