Herr talman! Beträffande förändringar av lagstiftningen när det gäller det brottsförebyggande arbetet är det helt riktigt att det har kommit en ny socialtjänstlag. I närtid kommer det även att läggas fram förslag på det som kallas för mellantvång, alltså möjligheter till mer offensivt arbete med familjer som säger nej till socialtjänstens insatser.

Rivna sekretesshinder, översyn av LVU och en pågående översyn av den statliga ungdomsvården är exempel på väldigt stora grepp för att ge möjligheter att flytta fram positionerna i det brottsförebyggande arbetet. Vad gäller ekonomiska satsningar i relation till detta, exempelvis när det gäller socialtjänstlagen, kopplas en budgetsatsning på närmare 10 miljarder kronor till kommunerna till den förändringen. Efter att ha tittat i många budgetar som Miljöpartiet har varit med och skrivit under kan jag säga att det inte har funnits några 10 miljarder till svensk socialtjänst där. Det är ett rekordbelopp kopplat till det stora skifte och den stora potential som ligger i förändringen.

Jag har också kollat på den kommunala nivån. Miljöpartiet är med och styr i Stockholm. Här lånar man väl en miljon i timmen? Man har dessutom höjt skatten med 5 000 kronor eller något liknande för en vanlig familj och lyckas ändå underfinansiera socialtjänsten. Det handlar alltså om vad man gör med sina pengar lokalt och hur man prioriterar. Den nationella nivån kan inte kompensera för allt.

Det andra som jag skulle vilja lyfta fram är återigen vikten av preventiva insatser. Jag är för allt det som Ulrika Westerlund nämner i det sammanhanget, till exempel Rätt kurva och andra typer av program av det slaget. Men jag vill bara säga att de inte på något sätt står i motsatsförhållande till den mycket svåra frågan vad vi gör när förebyggande insatser inte räcker till. Redan i dag är det de facto så att barn och unga begår allvarliga brott och döms till sluten ungdomsvård. Vårt mål är naturligtvis att krympa den gruppen så mycket som det bara går. Helst vill man inte ha några 13, 14, 15 eller 16-åringar som begår allvarliga brott. Självklart måste väldigt mycket som inte har gjorts tidigare göras för att bryta detta mönster.

De som är 13, 14 eller 15 år i dag var väl någonstans runt 3, 4 eller 5 år gamla när Miljöpartiet senast var med och styrde. Vi kan inte göra preventiva insatser mot det som gjordes eller inte gjordes tidigare. Vi måste göra väldigt mycket annat.

Vi kommer inte undan frågan vad vi ska göra när barn och unga ändå begår allvarliga brott. Det för mig in på det stora grepp regeringen arbetar med nu. Till att börja med är det så, som jag redogjorde för, att övergången till ungdomsfängelser när det gäller 15, 16 och 17-åringar är oerhört väl utredd och har mycket goda skäl för sig.

Det råder ingen tvekan om att när brottsligheten tränger ännu längre ned i åldrarna ställs vi inför delvis likartade, delvis annorlunda frågor. Skälet till att 13-och 14-åringarna kommer in här är att vi har sett en utveckling där. Jag nämnde att det handlar om drygt 50 barn under 15 år, primärt 13–14-åringar, som begår väldigt allvarliga brott. När det gäller 15, 16 och 17-åringarna måste vi lämna Sis-ordningen, som till exempel har 90 procent återfall bland barn som begår allvarliga brott kopplade till gängmiljön. Den ordningen är så dålig att vi måste lämna den – men ni vill släppa in 13- och 14-åringarna i den havererade ordningen. Det tycker jag är väldigt ansvarslöst.

Nu bygger vi upp någonting oerhört bra i Kriminalvården. Jag vågar påstå att det ur ett internationellt perspektiv förmodligen är det bästa som byggts upp när det gäller unga som begår brott. Att i det läget inte överväga att även låta 13- eller 14-åringar som begår allvarliga brott vara del av den ordningen tycker jag för egen del inte är särskilt logiskt. Jag kommer gärna tillbaka och utvecklar vilka skäl som gör att jag menar att vi måste överväga det i det läge vi nu befinner oss i.