Herr talman! Tack återigen för svaret, ministern!

Jag vill gå tillbaka till själva interpellationssvaret. Där nämner justitieministern den nya socialtjänstlagen och rivna sekretesshinder som exempel på åtgärder på det förebyggande området. Men möjligheterna att arbeta förebyggande är ju också beroende av ekonomiska resurser.

Regeringen har valt att inte ge kommunerna det de själva uppgett att de behöver. Det försvårar såklart för dem att leva upp till ett mycket viktigt inslag i den nya socialtjänstlagen, nämligen att arbeta brottsförebyggande i tillägg till allt annat som också ska utföras. Hur ska det vara möjligt när många kommuner dessutom saknar pengar till bland annat tillräckligt många förskolepedagoger och socialsekreterare? Deras arbete får naturligtvis också i förlängningen ses som brottsförebyggande, om än lite mer grundläggande.

Justitieministern nämner i sitt svar att det finns begränsat med forskning om hur man bäst bryter rekryteringen av barn till kriminalitet. Så är det. Däremot finns det en hel del erfarenhet från Sverige och andra länder från verksamheter som har visat på framgång. De har inte provats fullt ut i hela Sverige.

Om övervägandena som ligger bakom att just den här typen av åtgärder ska vidtas säger regeringen att det som har testats hittills inte har fungerat, att vi måste prova något nytt och så vidare. Men det här skulle också vara att göra något nytt. Man behöver inte bara sänka straffmyndighetsåldern och sätta 13-åringar i fängelse, utan man skulle storskaligt kunna prova på andra verksamheter, som jag vet att justitieministern känner till exempel på, bland annat polisens projekt Rätt kurva. Det finns också projekt som drivs av Skandia i Idéer för livet, där en före detta polis har valt att engagera sig för att han tyckte att det var mer meningsfullt. Det finns verksamheter som Ung Trygg hos Magelungen, och så vidare.

Jag vet att ministern känner till dessa verksamheter väl. De betonar alla vikten av samma typer av insatser: att arbeta nära unga i riskzon tillsammans med hela deras nätverk och stötta upp det där det behövs, till exempel genom att se till att föräldrarna får arbete om de saknar det, säkerställa att barnet får tillgång till fritidsaktiviteter eller att hjälpa hela familjen att flytta och lämna en miljö där barnet har dragits in i kriminalitet. Allt detta kostar pengar. Men vi har inte provat fullt ut vad som händer om alla ungar som är i behov av den här typen av punktbevakning får det.

Herr talman! Det här är en debatt som har flera aspekter, och jag vill också säga någonting om barn i fängelse. Justitieministern har svarat att sänkningen av straffmyndighetsåldern görs för att vi befinner oss i ett mycket mörkt läge. Det gör vi, men varför regeringen landade på just 13 år saknar jag svar på. En utredning föreslog 14 år.

De som utredde frågan huruvida Kriminalvården skulle ta över ansvaret för dömda minderåriga betonade att de inte hade utrett detta med beaktande av en sänkt straffmyndighetsålder till vare sig 14 eller 13 år. Utredningen konstaterade dessutom att en eventuell sänkning skulle ge goda skäl att behålla påföljden sluten ungdomsvård för den här gruppen, alltså de yngre. Min fråga om vad man baserade straffmyndighetsåldern 13 år på kvarstår. Kan regeringen tänka sig att sänka den ytterligare? Varför stannade man vid just 13? Det är ett tydligt brott mot barnkonventionen, som ministern vet. Jag undrar också om det inte spelade någon roll. Det fanns ju inte med i övervägandena som regeringen gjorde.

Flytten av ansvaret för dömda unga till Kriminalvården känns också ganska förhastad när det samtidigt pågår en utredning om utformningen av Sis och hur Sis ska kunna förbättras. Jag är säker på att vi är överens om att det finns stor utvecklingspotential. Varför inte öka Sis möjligheter att förbättra eftervården i stället för att ge Kriminalvården ansvar för en helt ny grupp personer – väldigt unga personer – med andra behov än de den nu intagna gruppen har? Det gäller inte minst skolundervisningen. Hur tänker regeringen kring Kriminalvårdens möjligheter att bedriva fungerande skolundervisning för en grupp unga med mycket stora utmaningar?