Herr talman! Tack, Ulrika Westerlund, för möjligheten att få diskutera dessa utomordentligt viktiga frågor i dag!

Låt mig börja med frågan om brottsoffer. Straff är naturligtvis inte enda sättet att kompensera brottsoffer. Det krävs en lång rad olika saker för att både kompensera och stödja brottsoffer. Vi gör också väldigt mycket i fråga om brottsoffer, inte minst när det gäller möjligheten att få ut brottsskadeersättning utan att själv behöva driva in pengarna från förövaren. Vi ger tydliga uppdrag till rättsväsendets olika aktörer att ge brottsoffer ett bättre stöd. Vi ser över möjligheten att avskilja frågor från brottmål till civilprocesser, där brottsoffer till exempel måste driva frågor om skadestånd i särskild ordning med stora kostnadsrisker som följd. Vi gör en massa olika saker för att stärka brottsoffers ställning.

Med det sagt råder det ingen tvekan om att det i den svenska straffrätten – och det är knappast något nytt – finns en lång rad olika intressen som ska vägas in. De tre man typiskt sett brukar lyfta fram är samhällsskyddet, gärningsmannens olika aspekter och brottsoffrets olika aspekter. Vi menar kort och gott att brottsofferperspektivet just vad gäller straffen har varit alldeles för underdiskuterat och inte hanterats på ett tillräckligt bra sätt.

Det ser man om man tittar på straffrätten. Ett av de förslag som vi nu går till Lagrådet med är att ta bort ett antal av de så kallade billighetsskälen. I ett uppmärksammat fall i Örebro tingsrätt fick en äldre man sitt straff för barnpornografibrott nedsatt just på grund av att han var äldre. Någon annan har fått sitt straff nedsatt därför att vederbörande blivit av med jobbet som en konsekvens av det begångna brottet. Detta är ett gärningsmannaperspektiv i straffrätten som jag inte tycker har fog för sig om man ska ha ett brottsofferperspektiv. Därför är det viktigt för oss att lägga fram förslag som tar bort den typen av hänsyn för att brottsoffrets perspektiv ska få större genomslag.

I det sammanhanget går det inte att bortse från att straffnivån naturligtvis också är central. Vi säger att straffen ska återspegla brottens allvar, men brottsoffer kan ur sin synvinkel uppleva att de gör det i mer eller mindre hög grad. Det är klart att enskilda brottsoffer kan ha olika synpunkter, men ser man det generellt är det inget nytt att tänka att straffets nivå också är en del av kompensationen för brottsoffer. Där menar vi helt enkelt att straffen generellt sett är för låga, om man vill betona brottsofferintresset mer än gärningsmannaintresset.

Det andra jag skulle vilja kommentera är att det inte skulle finnas några underlag vad gäller våra motiv för att vilja göra detta. Det ena underlaget har jag just redogjort för: Vi tycker att brottsofferperspektivet måste få ett större genomslag i straffrätten. Det är naturligtvis till syvende och sist en värderingsfråga hur man ser på det. Det är också vägledande när det gäller andra förslag, till exempel att vi nu vill se över och ta bort dagens mängdrabatt. Vi vill att fler brott ska räknas, fler brott ska lagföras, fler brott ska klaras upp och fler brott ska leda till påföljd.

Det är klart att det kommer att innebära ett ökat tryck på Kriminalvården, men vi gör det därför att vi vill att fler brottsoffer ska få den upprättelse det ändå innebär att det brott man utsatts för utreds och prövas och förhoppningsvis också leder till en fällande dom. Det är ett väldigt påtagligt sätt att stärka brottsoffers ställning och en otroligt viktig del av motiven för den här reformen, vilket vi också har redogjort för väldigt utförligt.

Sedan gällde det effekten på brottsnivåerna i samhället. Som jag sa: Beroende på vilka effekter man eftersträvar finns det naturligtvis olika grader av stöd i forskningen, men när det gäller inkapaciteringens betydelse för att få ned brottsnivåerna i samhället vågar jag ändå påstå att forskningsstödet är rätt intakt.