Herr talman! Jag har beskrivit en del av den verklighet som många som arbetar inom sjukvården känner igen sig i, alltså vårdens vardag. Det handlar om personal som varje dag försöker få ihop ett system som inte längre går ihop. Jag möter många som arbetar i vården och som berättar samma sak. De springer fortare, gör mer, men känner att de inte räcker till.

Nu ser vi vad som händer när statsbidragen urholkas samtidigt som andra reformer prioriteras. Det pratades här om statsbidrag och att man inte kan göra mer från regeringens sida. Men i den övergripande budgeten är den största enskilda posten statsbidrag till kommuner och regioner. Man kan alltså göra betydligt mer för att öka stabiliteten och förtydliga spelreglerna för regionerna.

Vi ser miljardunderskott, sparpaket och en vård som pressas till bristningsgränsen. I min egen region är det väldigt tydligt. Sjukvården har ett underskott på drygt 2 miljarder. Det kan man inte spara in. Då måste vi politiker tala om vilka verksamheter som ska tas bort. Det hjälper inte att dra in på fruktkorgen eller andra småsaker som man har jobbat med under många år. Det är helt andra åtgärder som behövs.

Samtidigt som vi pratar om satsningar på förlossningen och kvinnosjukvården ska kvinnosjukvården spara 146 miljoner. Hur ska den som jobbar ute i verksamheten förstå pratet om satsningar om den samtidigt måste springa fortare, får höra att pengarna inte finns och inte märker av några satsningar? Vi måste skapa förståelse för hur detta ska gå ihop om personalen verkligen ska engagera sig. Det blir förvirrande att prata om plus och minus och om satsningar. Ministern pratar om stora satsningar, men hur kommer personalen att märka av dem? Min fråga kvarstår. När får vi se en stabil och långsiktig finansiering – om vi inte byter regering, naturligtvis?