Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Det innehåller flera delar som jag vill ta upp i den här diskussionen.

Justitieministern upprepar bland annat något som ofta återkommer i debatterna i justitieutskottet, nämligen att den här regeringen har ett brottsofferperspektiv medan tidigare regeringar på något sätt fokuserade på gärningsmannens intressen. Detta anser jag är ett tydligt missförstånd eller en vantolkning av de åtgärder som tidigare regeringar har vidtagit.

Regeringen tycks mena att straffskärpningarna i sig själva innebär ett brottsofferperspektiv. Detta kan kraftigt ifrågasättas eftersom brottsoffer inte är en homogen grupp och hårdare straff inte nödvändigtvis är vad alla önskar sig.

Jag utgår från att alla partier har som mål för sin kriminalpolitik att brottsligheten ska minska, det vill säga att färre personer alls ska behöva få erfarenheten att vara ett brottsoffer. Då måste hänsyn tas till fler aspekter än bara förbättrad upprättelse i form av hårdare straff efter att ett brott redan har begåtts. Intressant i sammanhanget måste väl också vara att den som straffas inte begår nya brott och skapar nya brottsoffer. Då blir det intressant att fokusera också på Kriminalvårdens möjligheter att bedriva rehabiliterande behandling så att en tidigare dömd person kan återanpassas till samhället och komma bort från ett liv i kriminalitet.

Att sitta i fängelse innebär i sig självt flera risker, till exempel att en kriminell identitet stärks eller att fler kriminella kontakter knyts. Det innebär också en ökad risk för återfall. Chansen att motverka detta minskar om belastningen på Kriminalvården ökar – vilket den kommer att göra, kraftigt, med regeringens förslag. Kriminalvården uppskattar det ökade behovet av platser till nästan en tredubbling jämfört med i dag om alla regeringens reformer genomförs.

Bland andra MR-institutet har också påpekat att Sverige om allt detta blir verklighet skulle komma att ha fängelsepopulationer per capita i nivå med Ryssland och Turkiet.

I den kontexten borde det vara viktigt att veta att reformerna får en effekt som gör att alla dessa risker vägs upp. Så är det dock inte. Lagrådet har påpekat att regeringen inte presenterat något underlag som ger stöd för att straffskärpningarna kan förväntas få detta resultat, alltså att brottsligheten ska minska och tryggheten öka – vilket såklart är det vi alla vill.

I sitt svar påpekar ministern bland annat att en person som sitter i fängelse inte kan begå nya brott. Så är det naturligtvis, i alla fall oftast. Men det är ju också minst sagt intressant vad som händer när personen kommer ut igen.

Dessutom är samhällets resurser inte oändliga. De mycket stora kostnader som regeringen nu lägger på skattebetalarna, cirka 17 miljarder per år, hade i stället eller åtminstone delvis kunnat läggas på kraftiga förebyggande insatser. Det är ju också ett brottsofferperspektiv: att färre personer ens ska bli brottsoffer.

Om regeringen hade velat understryka sitt brottsofferperspektiv hade den också med fördel kunnat öka stödet till brottsofferjourerna med den i sammanhanget väldigt lilla summa, 15 miljoner, som de bedömde att de behövde för att upprätthålla verksamheten.

Herr talman! För tydlighets skull kan jag nämna att också tidigare regeringar, bland annat den där Miljöpartiet ingick, vidtog åtgärder som resulterade i höjda straff och kriminalisering av företeelser som tidigare inte var kriminaliserade, till exempel att rekrytera barn till att begå brott. Vi fokuserade också på att skärpa straff för sexualbrott.

Jag säger detta för att betona att jag självklart också förstår att politiska åtgärder kan vidtas utan att det finns stöd i forskning, till exempel för att en regering upptäcker ett behov av ny lagstiftning. Vi ser dock inget egenvärde i höjda straff, vilket mitt intryck av regeringens åtgärder är att regeringen gör.

När man genomför en så här genomgripande reform, som regeringen själv menar är den största reformen av det svenska straffsystemet sedan brottsbalken infördes, blir bevisbördan tung vad gäller effektivitet och resultat. När kritiken då är så tung och så omfattande borde regeringen backa och ta till sig av kritiken i stället för att forcera igenom förändringarna.

Jag undrar därför hur övervägandena såg ut. Och varför satsas inte mer resurser på ett förebyggande arbete?