Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret.

Den debattartikel som personalen på förlossningen hade skrivit föranledde att jag skrev interpellationen, men det här är så mycket bredare än förlossningsvården, så jag valde att lyfta in hela sjukvården och ta med regionen.

Jag har funderat väldigt mycket på den här debatten och vad jag vill fokusera på. Jag tänkte på om någon som jobbar ute i verksamheten som sjuksköterska, undersköterska eller något annat skulle lyssna på vår debatt – den jag har med ministern – då vi står och pratar och säger att det satsas si och så mycket. Hur ska den personal som jobbar närmast patienterna märka och veta att det satsas och se resultatet av dessa satsningar? Under tiden vi står här och diskuterar på detta sätt sliter personalen i vården, ofta under stor press och i en arbetsmiljö som det finns mycket att säga om.

Jag har under många år arbetat på Sus i Malmö och på olika sätt upplevt besparingar under hela den tid jag har jobbat där, men någonstans kommer man till vägs ände. Det går inte längre – det går inte att spara mer.

Vi vet att kostnaderna i sjukvården ökar, och vi satsar pengar på forskning som gör att vi kan behandla fler patienter. Nya behandlingar och nya mediciner kommer till, och fler patienter kan botas. Det är i grunden något väldigt positivt, och vi kan rädda fler liv, men samtidigt har inte finansieringen följt med.

Urholkade statsbidrag och uppräkningar för pris och löner i regioner motsvarar inte verkligheten, och precis som ministern sa dras många regioner med stora underskott. Som jag sa tidigare är Region Skånes minus på 9 miljarder, varav sjukvården står för drygt 2 miljarder.

Tidöpartierna, som styr Region Skåne, ser det som en sport att sträva efter att ha landets lägsta regionskatt, och ministerns partikamrater är med och styr i regionen och har ordförandeskap i tre sjukhusstyrelser som klubbar sparpaket efter sparpaket. Vi ser nu konsekvenserna av besparingarna; det är sparpaket, neddragningar och en vård som pressas till bristningsgränsen.

Det som verkligen bekymrar mig, herr talman, är vad som händer ute i verksamheterna när vårdpersonal tvingas städa, diska och sköta logistik i stället för att ta hand om patienter och när schemat slår sönder ett fungerande team och gör det svårt att få ihop livet med barn och familj. Det bekymrar mig vad som händer när personal inom bland annat förlossningen arbetar tolvtimmarspass i en redan pressad förlossningsvård och när personalen säger att de gör sitt jobb men att de inte får rätt förutsättningar. Detta är inte bara ett arbetsmiljöproblem utan ett hot mot kvaliteten i vården.

Det handlar ytterst om politiska prioriteringar. När statsbidrag urholkas samtidigt som andra reformer prioriteras – exempelvis skattesänkningar för dem som redan har – skickas notan till regionerna och vidare till personalen och patienterna. När personalen gång på gång larmar förtjänar de att inte bli avfärdade. De förtjänar att bli lyssnade på.

Personalen belyser sin arbetssituation, men ingen lyssnar på dem eller tar det på allvar, utan de får snarare tvärtom höra att de far med osanning. Det är anledningen till att jag lyfter denna fråga här i dag; om deras röster inte hörs någonstans vill jag att de ska höras här i riksdagen.

Frågan kvarstår: Hur kommer ministern att utifrån sitt ansvarsområde ge sjukvården en stabil och långsiktig finansiering?