Herr talman! Tack så mycket för svaret, ministern!

Jag står här i dag därför att sjukvården i Skåne befinner sig i en allvarlig kris. Det handlar inte om enskilda problem. Det handlar om en utveckling där både personalens arbetsmiljö och patienternas säkerhet hotas.

Under de senaste åren har vi sett växande vårdköer, en pressad arbetsmiljö och personal som förväntas göra mer med mindre resurser. Samtidigt har Tidöstyret i Region Skåne låtit underskottet skena iväg till över 9 miljarder kronor. Överskottet som tidigare byggts upp är borta sedan länge, och man lånar pengar till driften på samma sätt som regeringen lånar pengar till sänkta skatter för höginkomsttagare.

Hela mitt yrkesverksamma liv har jag arbetat på Sus i Malmö. Jag vet av erfarenhet att personalen är lojal, i första hand med patienterna, men när man inte blir hörd brister det.

Vi har haft en pandemi som vi fortfarande ser sviter av. Frågan man kan fundera över är om personalen egentligen har återhämtat sig. Många slutade och har inte kommit tillbaka. På den tiden, under pandemiåren, fick personalen applåder. Men vad får de nu?

Vi kan inte ha en sjukvård som bygger på personalens uppoffringar i stället för på rimliga villkor. Det är inte utan att jag i dag känner både sorg och ilska – sorg över en utveckling där vårdpersonalen slits ut och ilska över att deras varningssignaler inte tas på allvar.

Herr talman! Låt mig ta ett konkret exempel: förlossningsvården i Malmö. Barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor har själva slagit larm om en situation där arbetsbelastningen är så hög att patientsäkerheten riskeras. Det är ett mycket allvarligt besked. När de som arbetar närmast patienterna larmar måste man lyssna, men i stället för att man lyssnar och tar ansvar möts personalen av ifrågasättande. Att personalen känner sig tvingad att gå ut offentligt och dessutom blir anklagad för att överdriva eller inte tala sanning är ett underbetyg för hanteringen av hela situationen. Sjukvården bygger på tillit, och tillit går snabbt att rasera men tar lång tid att bygga upp.

Herr talman! Detta är inte bara en regional fråga utan en del av en nationell utveckling där regionerna pressas ekonomiskt samtidigt som behoven i sjukvården ökar. Då räcker det inte att peka på regionerna; staten måste ta ett större ansvar.

I sitt svar säger ministern att regeringen bland annat avsätter pengar till kompetensförsörjning. Det låter jättebra, men hur rimmar det med att man på Sus inom Region Skåne ska minska personalstyrkan med motsvarande 640 heltidstjänster? Ingen kommer dock att sägas upp, utan man vakanshåller tjänsterna. Om någon slutar får man alltså färre arbetskamrater i stället för fler arbetskamrater.

Jag förstår att ministern inte kan svara för vad regionen gör, men detta visar tydligt att sjukvården inte enbart är underfinansierad från regionen utan även från staten. Frågan kvarstår alltså: På vilket sätt kommer ministern utifrån sitt område att ytterligare stärka den statliga finansieringen av sjukvården så att situationer som den i exempelvis förlossningsvården inte uppstår?