Herr talman! Ett förslag som arbetsmarknadsministern hade kunnat utveckla är återbetalningsstopp. Det ger bättre förutsättningar för kommuner att upphandla arbetsmarknadsutbildningar, som också kommunerna kan anvisa till. Vi vet att aktivitetsplikten innebär att kommunerna vet vilka som är arbetslösa och eventuellt befinner sig i försörjningsstöd.

Återigen: Det handlar om en kostnad som hade kunnat möjliggöra över 3 200 arbetsplatsutbildningar. Det är enormt mycket resurser, särskilt i en tid när vi har börjat tangera historiska nivåer för arbetslösheten i vårt land. Det måste till många och differentierade insatser.

Det är olika grupper som befinner sig i arbetslöshet i dag. Det är allt från akademiker till inrikes födda unga människor som har hamnat i arbetslöshet trots att de har gjort det som förväntas av dem i ett samhälle. De har gått ut grundskolan och gymnasieskolan med fullvärdiga betyg och etablerat sig i högre utbildningar eller yrkesutbildningar men ändå inte kommit i arbete. Det gäller särskilt byggarbetare och nyutbildade arkitekter.

Av dem som är inskrivna som arbetslösa på Arbetsförmedlingen är det 109 000 som har förgymnasial utbildning, 129 000 som har gymnasial utbildning och 118 000 som har eftergymnasial utbildning. En tredjedel är alltså utbildade arbetslösa med akademisk bakgrund. Det är en grupp som inte alls borde befinna sig i arbetslöshet. Insatserna för den gruppen har uteblivit, och dessutom skär man ned på deras möjligheter att få någon form av ekonomiskt stöd. Man har minskat den stödnivå som fanns i akassan, som tidigare var högre än i dag.

Vad gäller arbetslösa som har utländsk bakgrund, som inte är självförsörjande eller som har befunnit sig i långtidsarbetslöshet stämmer ministerns bild. Det handlar om svaga språkkunskaper och låg utbildningsbakgrund, men det handlar sällan om drivkrafter. Just därför uttrycker Finanspolitiska rådet och även OECD att den svenska regeringen måste göra mer. Det finns en förväntansbild att man ska göra mer, för det är grupper som har drivkraft. De har lämnat ett ursprungsland och har drivkraft att etablera sig i ett nytt samhälle. Om man kan utveckla drivkraften hos dessa människor så att de inte hamnar i passivitet finns en stor möjlighet att komma vidare.

Jag har besökt flera folkhögskolor som är inriktade på yrkessvenska och praktik, till exempel Röda Korsets folkhögskola här i Stockholm. Där vet man att det råder brist på kökspersonal i äldreomsorgen och i skolorna, och man har därför matchat en utbildning som just utrikes födda kvinnor som har väldigt svag utbildningsbakgrund och svagt svenskt språk och som har befunnit sig i passivitet under lång tid har fått gå.

De fick lära sig matsvenska, som det kallas. De praktiserade också åtta veckor på en av de platser där en sådan möjlighet finns, och 70 procent av elevunderlaget fick jobb efter åtta till tolv månaders utbildning. Det är klart att fler matchade utbildningsplatser utifrån de bristyrken vi har i samhället också möjliggör insteg för grupper som står långt från att träda in på arbetsmarknaden. För en sådan grupp kvinnor skärper det språket, men det möjliggör också en stärkt självkänsla som gör att de senare under dagen kan vara en aktiv förälder som möter barnen och deras behov av en förälder som kan sätta gränser. Slutligen ger det också delaktighet i det svenska samhället.

Min fråga till arbetsmarknadsministern är: Är inte den förda arbetsmarknadspolitiken alldeles för svag när vi har en sådan historiskt hög arbetslöshet, och vilka ytterligare insatser är arbetsmarknadsministern beredd att göra under den kommande mandatperioden om han får fortsatt förtroende? Det hoppas jag däremot inte, med anledning av att de fyra åren med den här politiken talar för sig själva.