Herr talman! Denna måndagskväll är det mycket integration uppe på bordet, och jag tackar arbetsmarknadsministern för vår tidigare debatt och den som nu ska inledas.

Enligt Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar var arbetslösheten i vårt land 8,8 procent i februari månad. Bland inrikes födda låg den förra året på 6,2 procent medan den för utrikes födda låg på hela 16,4 procent. Det är en avsevärd skillnad.

Förklaringsfaktorer är att många i gruppen arbetslösa utrikes födda kommer från flyktingländer och har relativt kort vistelsetid i Sverige. Generellt är också utbildningsnivån lägre. Det är dock svårt att generalisera gruppen eftersom utbildningsnivå, orsaker till invandring och vistelsetid verkligen skiljer sig åt.

Det är viktigt att komma ihåg att Sveriges befolkning består av 2,2 miljoner utrikes födda svenskar varav en absolut majoritet lever vanliga liv, så kallade svenssonliv, och bor i villa, kör Volvo och bidrar till och utvecklar vårt land precis som alla andra. Exempelvis är utrikes födda svenskar en fundamental del av välfärdens arbetskraft. Nästan 300 000 anställda i vård, omsorg, äldreomsorg, förskola och kollektivtrafik är födda i andra länder. 33 000 undersköterskor och vårdbiträden har kommit till Sverige bara de senaste tio åren. Det är bara att konstatera att utan utrikes födda svenskar skulle välfärden inte klara sitt uppdrag.

Antalet utrikes födda som arbetar har blivit fler. År 2005 var 520 000 utrikes födda i arbete; i dag är motsvarande siffra 1,2 miljoner. Men samtidigt är det också fler som står utan jobb. Undersökningar visar att många utrikes födda har sökt jobb länge och har svaga kontaktnät på den etablerade arbetsmarknaden, otillräckliga språkkunskaper och kortare skolgång.

Sedan Tidöregeringen tillträde 2022 har arbetslösheten ökat, inte bara bland utrikes födda utan även bland inrikes födda, till exempel bland ungdomar, byggarbetare och akademiker. Resultatet av regeringens arbetsmarknadspolitik är 100 000 fler i arbetslöshet, och arbetslösheten ökade inte bara 2023 utan även 2024 och 2025. År 2024–2025 ökade den med hela 30 000 människor, vilket är en fruktansvärd siffra. Uppenbarligen gör arbetsmarknadsministern något fel, och han gör det tyvärr varje år. Så här ser det inte ut i jämförbara europeiska länder. Sverige har den tredje högsta arbetslösheten i EU.

Problemet med den förda arbetsmarknadspolitiken är att den inte fungerar. Det handlar inte om att arbetslösheten är hög och bekämpas utan om att Arbetsmarknadsdepartementet faktiskt har varit passivt. Man drar ned på resurserna till arbetsmarknadspolitiken, och till slut har Arbetsförmedlingen, alltså den myndighet som ska verka för stöd och insatser till arbetslösa, lämnat tillbaka 4,3 miljarder till statskassan. Bara inom ramen för arbetsmarknadspolitiska program skickar Arbetsförmedlingen tillbaka över 1 miljard kronor, motsvarande 3 200 arbetsplatsutbildningar.

Om arbetsmarknadsministern inte vet hur han ska använda resurserna kan han väl lika gärna lämna över uppgiften. Jag vet precis vad 4,3 miljarder hade kunnat användas till: fler språkutbildningar och fler arbetsmarknadspolitiska insatser för att motverka arbetslösheten och höja språk- och humankapitalet bland arbetslösa. Man skulle också kunna införa återbetalningsstopp och ge myndigheten bättre förutsättningar att upphandla arbetsmarknadsutbildningar.

Men vad vill arbetsmarknadsministern? Det är den stora frågan.