Herr talman! Om arbetsmarknadsministern inte hade tagit lätt på arbetslöshet skulle inte resultatet efter fyra år vid regeringsmakten ha varit att 100 000 fler är arbetslösa.

Arbetslösheten handlar inte enbart om grupper som befinner sig långt från arbetsmarknaden på grund av bristande språkkunskaper eller brist på kunskaper som är relevanta för den svenska arbetsmarknaden. Nu har även andra grupper trätt in i arbetslöshet i stället för att ha jobb. Det handlar om akademiker. Det handlar om unga människor. Det handlar om inrikes födda som har genomgått svensk utbildning hela vägen till akademiska nivåer. Varför hamnar dessa människor i arbetslöshet? Sverige har fått 100 000 fler arbetslösa sedan Tidöpartierna tog över regeringsmakten.

Man säger att man står för en arbetslinje. Varför har då 33 000 fler människor i vårt land hamnat i sociala försäkringar? Jag menar att det inte är en arbetslinje. Det är väl snarare en arbetslöshetslinje.

Jag vet att en av de stora frågor som arbetsmarknadsministern nu driver är att det så kallade mastodontprojektet att införa bidragstak, aktivitetsplikt i försörjningsstödet och kvalificering till välfärden ska vara svaret på den svenska arbetslösheten.

Det finns en fråga där vi delar uppfattning om vilken lösning som måste till. Människor som under lång tid har haft försörjningsstöd men som har kapacitet att arbeta måste komma in i aktiviteter som höjer humankapitalet. De måste alltså få relevanta aktiviteter som gör att de kan träda in på arbetsmarknaden. Det som regeringen Andersson gjorde gällande språk- och aktivitetsplikten är bra politik, och jag är glad att den här regeringen går vidare med det. I juni ska det också bli realitet.

Vad gäller bidragstak och kvalificering till välfärden har regeringens eget löfte varit att detta inte får utveckla ökad barnfattigdom. Jag tror att det är viktigt att se att den stora svenska utmaningen inte primärt handlar om drivkrafter att jobba.

Jag har, kanske till skillnad från arbetsmarknadsministern, dedikerat i alla fall de två senaste åren till att i stor omfattning besöka Sveriges utsatta områden. Jag har haft öppna medborgarmöten och samtal med välfärdsarbetare och myndigheter som finns på plats. Jag har samtalat med alla möjliga olika aktörer som finns i dessa områden. De öppna medborgarmötena är de intressantaste. Det kommer väldigt många människor. De vill prata om hur Sverige är som land, hur de upplever den egna tillvaron och hur tufft det är för barnen att växa upp i barnfattigdom. De ställer krav och har höga förväntningar på våra förskolor, grundskolor och gymnasieskolor, vilket är en bra sak. Många uttrycker också att de gärna vill ha svensktalande personal på plats i de utsatta områdena.

Det finns alltså en rad uppgifter för en regering som faktiskt intresserar sig för integrationspolitik och för att man ska kunna föra en mycket tydligare och ännu bättre integrationspolitik.

Drivkrafter är inte huvudfrågan. Det handlar om att regeringen ska bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik som gör att fler kommer i arbete. Jag har aldrig varit med om ett scenario som liknar det jag får uppleva på de öppna medborgarmötena. Människor efterfrågar verkligen jobb.

Man får väl landa i slutsatsen att arbetsmarknadspolitiken och det som den här debatten handlar om, alltså finanspolitiken, har brustit i fråga om tillväxtpolitik och motorerna som får igång jobbskapandet i vårt land. Den andra delen handlar om att bekämpa arbetslösheten, som har ökat radikalt under de här fyra åren.