Herr talman! Arbetslöshet, utanförskap och långvarig passivisering är livsfarligt. Att påstå att något parti i den här riksdagen vill ha en hög arbetslöshet är, skulle jag säga, på gränsen till att gå för långt.

Arbetslöshet, utanförskap och långvarig passivitet leder till fysisk sjukdom. Risken för hjärt-kärlsjukdomar ökar. Risken för psykisk ohälsa ökar. Risken för suicid ökar. Risken för att man börjar riskbruka alkohol ökar. Kom inte och påstå att jag eller den här regeringen tar lätt på de sociala konsekvenserna av arbetslöshet!

Dessutom har vi en situation i Sverige där vi är på väg att få se att utanförskapet, den långvariga arbetslösheten och passiviteten går i arv från en generation till nästa. Det är vår uppgift att bryta detta. Gör vi inte det kommer ännu fler människor att drabbas av de sociala konsekvenser som arbetslöshet innebär.

Regeringen har en plan för att ta tag i detta. Den består av tre punkter.

Den första är utbildningar som leder till jobb. Jag tror att det råder hyfsat bred konsensus mellan mig och interpellanten om ungefär vilken riktning vi pratar om. Vi pratar om språkutbildningar och yrkesutbildningar. Vi pratar om att rusta människor för att de ska kunna ta de jobb som finns och bidra både till landet och till sig själva, sitt eget välmående, sin familj och sina barn.

Den andra punkten är att vi gör det lönsammare att arbeta. Det ska alltid löna sig mer att gå till ett jobb än att stanna hemma. Här är jag och ledamoten mycket mindre överens. Den här regeringen står för en arbetslinje, medan interpellanten och hennes parti – som jag uppfattar det – står för mer av en bidragslinje.

Den tredje punkten handlar om att vi säkerställer att Sverige fortsätter att ha en stram asylinvandring under överskådlig tid i syfte att ha resurser för att hjälpa dem som är här. Den skuld som vi bär på, och som min generations politiker nu behöver hantera, kommer inte att vara gratis att ta tag i, men det måste göras.