Herr talman! Jag vill börja med att tacka arbetsmarknadsministern för svaret. Detta är dock en interpellation som riktades till finansminister Elisabeth Svantesson. Interpellationsdebatten är begärd för att jag vill debattera regeringens ekonomiska prioriteringar, eftersom det saknas verkningsfulla lösningar för att stärka integrationen.

De prioriterade åtgärderna från regeringen under de gångna fyra åren har varit sänkta skatter för höginkomsttagare, höjt återvandringsbidrag och angiverilagar, en arbetsförmedling som trots historiskt hög arbetslöshet skickar tillbaka 3,6 miljarder kronor till statskassan, sänkt akassa från 80 procent till 70 procent efter bara 100 dagars arbetslöshet samt kraftiga nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken för att ha råd med skattesänkningarna.

I dag presenterade Tidöpartierna dessutom sin – förhoppningsvis sista – budget, och vad fanns med i den för att stärka integrationen? Det fanns ingenting. Det är som om vårt land inte hade historiskt höga nivåer av arbetslöshet. När arbetslösheten minskar i övriga Europa ökar den i Sverige. Hade vi haft samma utveckling som euroområdet hade vi haft 100 000 fler i jobb, men efter fyra år med den här regeringen är resultatet att 100 000 fler har hamnat i arbetslöshet.

Efter fyra år måste man ju ställa sig frågan vad finanspolitikens inriktning egentligen innebär. Vad avser den att lösa? När jag i uppdraget som riksdagsledamot talar med företagsledare och företrädare för näringslivet slås jag av hur lite som handlar om just nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken och förslag som polariserar. Bland företagsledare och i svenskt näringsliv efterfrågas en tydlig politik för att stärka individers språk och höja arbetslösas kunskaper.

Samtidigt som regeringen, menar jag, sitter på händerna har välfärden oerhörda rekryteringsbehov. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner behöver det utifrån vårt lands demografiska utveckling och pensionsavgångarna anställas 410 000 människor till 2031. Det är alltså bara för att bibehålla nuvarande nivå, inte för att stärka kvaliteten i form av mer personal som gör att man kan minska den svåra situation med precisionsbemanning som råder på många platser och som omöjliggör återhämtning hos välfärdspersonal.

Arbetsmarknadsministern vet också att utrikes födda svenskar redan i dag utgör en central del av välfärdens arbetskraft. Nästan 300 000 anställda i landets kommuner och regioner är födda i andra länder, och mycket tyder på att sysselsättningsökningen under det kommande decenniet till stor del kommer att bestå av just utrikes födda. Det är bara att konstatera att välfärden i dagsläget inte skulle klara sitt uppdrag utan utrikes födda svenskar.

Trots pensionsavgångar planeras dock inga nyanställningar i välfärden. Här har man alltså brustit i långsiktig planering vad gäller att säkerställa välfärdens uppdrag, men man har också brustit vad gäller att den del av vår befolkning som är arbetslös inte ges en chans att träda in i arbete.

Jag tror att vi talar alldeles för lite om att den förda finans- och arbetsmarknadspolitiken är ideologisk – att högerorienterade partier vill ha arbetslöshet. Det är det mest strategiska sättet att pressa löner och villkor på. Utan verkningsfulla arbetsmarknadspolitiska insatser såsom utbildning till bristyrken, utbildningar för att lära sig språk och omställning för att arbetskraften ska kunna träda in i nya jobb växer det i stället fram jobb i den lågproduktiva sektorn. Det fattiggör individer och i förlängningen hela vårt samhälle.

Jag vill återigen ställa den fråga till arbetsmarknadsministern som egentligen riktades till vår finansminister: Hur påverkar regeringens uteblivna integrationspolitik Sveriges offentliga finanser, tillväxt och långsiktiga bärkraft?