Herr talman! Jag uppfattar att ministern är obekväm i debatten, och jag tror att jag förstår varför. Jag tror nämligen att ministern har hamnat i fel sällskap och att det känns alltmer tydligt.

Jag har erfarenhet av att förhandla klimatpolitik på EU-nivå. Den numera ganska berömda klimatlagen var jag huvudförhandlare för, och jag arbetade också som min grupps förhandlare när det gällde utsläppshandeln – den som den vikarierande klimatministern nu upprepade gånger tar upp i debatten som en viktig hörnsten att försvara i klimatregelverket.

Jag är helt överens med ministern i den frågan. Vi socialdemokrater är helt överens med Liberalerna i den frågan.

För några år sedan samarbetade vi väldigt mycket, inte minst på EU-nivå, mellan liberaler, centerpartister och socialdemokrater – helt enkelt vi partier i mitten i klimatpolitiken – när det gällde hur man skulle utforma ett stabilt klimatregelverk. Jag vet, för jag var där.

I dag har Liberalerna i stället valt att sätta sig i knät på radikalhögern, samma radikalhöger som samarbetar med Trump och Magarörelsen i USA och funderar på hur man kan lägga USA:s intressen i EU:s lagstiftningsapparatur. Bland annat var det en ledamot från den moderata partigruppen EPP som åkte till USA och diskuterade hur man kunde urvattna EU:s klimatregelverk, något som borde uppröra liberaler. Jag tror att det är många liberaler som är upprörda över det. Det går ju stick i stäv med företagens intressen på EU-nivå och i Sverige.

Här hemma i Sverige märker företagen den förändring som Liberalerna har genomgått. Man irriteras över den, för det är miljardinvesteringar som många svenska företag antingen redan har gjort eller är på väg att göra som man nu blir osäker över. Det handlar om de tunga industriföretagen – LKAB, SSAB och Vattenfall – och också om fordonsföretag, framgångsrika sådana, som Volvo och Scania. De ser att det är osäkert hemmavid. Politiskt är det osäkert när Liberalerna har satt sig i knät på Sverigedemokraterna. I Kina är det å andra sidan tydligt att man ska ställa om.

Detta är en väldigt tråkig utveckling för svenska jobb. Det vore oändligt mycket bättre för Sverige, de svenska jobben och för att bryta arbetslösheten om den svenska klimat- och miljöministern var tydlig med att han vill förhandla med seriösa partier om en tydlighet i klimatpolitiken, att han avser att lyssna på Miljömålsberedningen, där en majoritet av riksdagens partier har ingått, att han vill stå upp för klimatmål som de svenska företagen vill se och att han också vill ha styrmedel som leder dit. Det hade varit ett ledarskap från den vikarierande klimat- och miljöministern. Kommer vi att hinna se det ledarskapet under de kommande månaderna?

(Applåder)