Herr talman! Jag tackar för svaret på även min interpellation.

Låt mig backa bandet till den 30 oktober 2025, det vill säga när Miljömålsberedningen överlämnade sitt betänkande, för då framförde klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari att hon hoppades ”att vi är färdiga med tramset om påstådda avskaffade klimatmål eller sänkta ambitioner, för det är inte värdigt Sverige”. Bara några veckor senare, närmare bestämt den 24 februari i år, meddelade samma minister att hon vill avskaffa transportmålet till 2030. Detta skedde alltså knappt fyra månader senare. Så sent som i lördags kunde vi dessutom läsa att statsminister Ulf Kristersson anser att det svenska transportmålet inte fyller någon funktion.

Herr talman! Vi har alltså en situation där riksdagens partier i en beredning har arbetat hårt för att fastställa stabila spelregler för klimatpolitiken men där ministern kort därefter väljer att frångå detta och göra tvärtemot vad beredningen enades om.

Det här är en utveckling hos Liberalerna och Moderaterna som jag bara kan beklaga, för vi är vana vid att kunna kroka arm med dessa partier i viktiga frågor för Sverige. Att ha breda överenskommelser är något som historiskt sett har tjänat Sverige väl, men att ingå sådana har de senaste åren blivit mycket svårare. På område efter område ser vi att regeringen misslyckas med att skapa långsiktig politisk samsyn och i stället väljer att polarisera. Detta skapar såklart en stor oro, inte minst inom näringslivet.

Herr talman! Jag håller med statsrådet om att det behöver genomföras en omfattande elektrifiering av transportsektorn. Men även på denna punkt misslyckas regeringen. Elbilsförsäljningen har stått still i snart tre år, och prognoserna för elektrifieringstakten skrivs ned. Tyvärr ser vi samma oroväckande utveckling även när det gäller elektrifieringen av de tunga transporterna. Här har regeringen varit oerhört passiv.

Herr talman! Jag skulle vilja återgå till Miljömålsberedningen, för det var ett parti i beredningen som drev en helt annan linje och som ville slopa transportmålet till 2030 från början. Det var Sverigedemokraterna. Säga vad man vill om Sverigedemokraternas klimatpolitik, men de har i varje fall varit konsekventa. De sa från början att de ville slopa transportmålet till 2030, men klimatministern sa nej och låtsades hålla emot. Nu ser vi att regeringspartierna har svängt och att det i praktiken är Sverigedemokraternas linje som bereds i Regeringskansliet, men det verkar statsrådet Johan Britz inte vilja kännas vid.

Faktum är att vi inte får något svar på vad som har föranlett omsvängningen. Vad är det egentligen som har förändrats? Det var precis den frågan som mina kollegor ställde i en interpellationsdebatt nyligen och inte fick något svar på. Vad var det som fick klimatministern att gå från att understryka vikten av att hålla fast vid transportmålet till 2030 till att sedan vilja överge det? Vad var det som förändrades i verkligheten under knappt fyra månader?