Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, även om det väcker fler frågor än dem jag hade inledningsvis.

Jag efterfrågade en debatt med infrastrukturministern eftersom jag vill veta vad det statsråd som ansvarar för transportpolitiken har för syn på transportmålet. Det är fullt legitimt att jag som lagstiftare undrar vad transportministern har att säga om transportmålet, och jag beklagar att han av någon anledning inte kunde vara här och att oklarheten om vad som gäller fortsätter att vara stor.

Det jag frågade var enkelt. Ska transportmålet ligga fast eller inte? Det beskedet har jag inte fått av statsrådet Britz. I stället får vi ett resonemang om att målet är mer ambitiöst än vad som krävs och att fokus bör ligga på elektrifiering. Min fråga kvarstår.

Herr talman! Under lång tid har Sverige legat i framkant när det gäller klimatpolitik. Vi visade att det gick att förena klimatinvesteringar och minskade utsläpp med jobb, investeringar och ökad tillväxt. Det var en styrka för Sverige, och det skapade förtroende. I dag är utvecklingen en annan. Utsläppen ökar, arbetslösheten är hög och tillväxten är svag. I ett läge när andra länder ökar takten i klimatomställningen backar Sverige – detta i en tid då klockan tickar. Det är ett allvarligt läge.

Herr talman! Det här är ingen naturlig utveckling utan ett resultat av politiska beslut. Regeringen har lyckats med konststycket att både öka utsläppen och försämra förutsättningarna för jobb, investeringar och konkurrenskraft. Det är svårt att se detta som något annat än ett stort misslyckande.

Transportmålet har fyllt en viktig funktion. Det har skapat en tydlig riktning. Företag som investerar i ny teknik och regioner som planerar sin infrastruktur behöver veta vad det är som gäller. Hela transportsektorn behöver stabila spelregler. När regeringen nu öppnar för att ändra målet skapas en stor osäkerhet.

Detta handlar om förutsägbarhet. När politiken ändrar kurs och mål ifrågasätts påverkas investeringar direkt. Vi ser det i både industrin och hela transportsektorn. Infrastrukturpolitiken följer samma mönster. Man föreslår att slopa projekt som redan är planerade och beslut som redan har fattats, vilket gör det svårare att planera.

I stället för att presentera politik som når målen börjar regeringen ändra dem. Det undergräver hela förtroendet för transportpolitiken och möjligheterna att investera i ett Sverige som är starkt och konkurrenskraftigt.