Herr talman! Jag tänkte framför allt prata om de statliga servicekontoren, men jag måste ändå reflektera lite över vad som har sagts här.

Det jag tar med mig från diskussionen är den tydliga och ganska kraftfulla ansatsen att lite svepande angripa statliga och andra tjänstepersoner i offentlig sektor för att de skulle vara antingen ansvarslösa eller aktivister. Jag kan tycka att det är lite ofint att gå på så hårt när det inte är närmare specificerat med vare sig exempel eller platser. Det innebär att ett stort antal människor i dag kan känna att de utan någon som helst orsak blivit lite angripna.

Vi får anledning att återkomma till detta. Jag tar naturligtvis också med mig att jag får gå hem och vässa mina argument i sammanhanget så att vi kan ha förtjänstfulla debatter i ärendet framöver. Jag tycker att det är väldigt viktiga frågor.

Vi har tidigare i debatten hört om de statliga servicekontoren, och jag är inte bättre än att även jag vill säga något om dem.

De senaste decennierna har den statliga närvaron i regioner och kommuner uppmärksammats på olika sätt. Vi som har varit med ett tag minns de stora statliga satsningarna i städer och kommuner för att bidra till att motverka utflyttning och arbetslöshet. Det fanns regionala stödområden, huvudsakligen i norra Sverige, för att genom olika former av stöd uppmuntra företag att starta eller fortsätta verksamheter där. På 80-talet inrättade man regionala utvecklingsfonder för att bidra till den regionala utvecklingen genom förmånliga lån och annan support till mindre och medelstora lokala företag.

Man började även diskutera utlokalisering av statliga myndigheter till regionala centralorter som Karlstad, Borlänge och Norrköping för att på så vis skapa arbetsplatser på orter som bedömdes ha både potential för och behov av utveckling.

Vid den tiden utökades också antalet lärosäten i landet med högskolor i städer som Skövde, Halmstad, Östersund och Kristianstad. Detta är inte längre särskilt kontroversiellt. Tidigare motståndare till nya högskolor har fått se dem växa, bedriva viktig forskning och utbilda allt fler, till allas glädje.

En viktig punkt är att närvaron av statliga verksamheter tycks ha positiv inverkan på jämställdheten mellan män och kvinnor på den regionala arbetsmarknaden. Löneskillnader över landet samvarierar med andelen statligt anställda; staten antas ha en mer jämställd lönestruktur, medan den kanske är något mindre jämställd i privata verksamheter. Kommuner och regioner ligger däremellan.

Det har också visat sig att regionerna med de minsta andelarna statligt anställda, och därmed också de största skillnaderna, utgörs av ett band över södra Sverige, från Halland via Jönköping och Kronoberg till Kalmar län. Det är ett av flera skäl till att de statliga servicekontoren är så viktiga.

De statliga servicekontoren, som är verksamheter som är gemensamma för Skatteverket, Arbetsförmedlingen, Pensionsmyndigheten och Försäkringskassan, och ibland även Migrationsverket, har byggts upp under de senaste åren. Avsikten var att bibehålla närvaro på orter med mindre underlag genom samverkan mellan flera myndigheter för att på så vis kunna finnas kvar och bidra till att göra det enklare för människor att bo och verka där de vill.

Olyckligtvis har flera av dem lagts ned under nuvarande regering. En återgång till ett större antal orter med servicekontor är angeläget av flera skäl, framför allt som stöd för regional och lokal utveckling men också för att bidra till en ökad jämställdhet i regioner och kommuner.

Miljöpartiets motion om de statliga servicekontoren kom att beredas och debatteras i näringsutskottet. Jag har inga invändningar mot det, men jag tar förstås tillfället i akt att lyfta upp ärendet också här.

Herr talman! Steget från Statens servicecenter till länsstyrelserna är inte så stort, åtminstone inte i tanken. Länsstyrelserna säkerställer en statlig och regional delaktighet i länens utveckling och kan företräda staten på viktiga områden. Detta ser vi på många håll i Sverige, och som jag sa tidigare är den statliga närvaron i sig betydelsefull. Det innebär att förslag och motioner om att på sikt avveckla länsstyrelserna bör avslås eller argumenteras emot, beroende på situation.

Det är angeläget att länsstyrelsernas roll som samordnare och regionalt nav för utvecklingsfrågor tas till vara och utvecklas. Vad jag förstår av möten på hemmaplan med ”min” länsstyrelse i Halland finns det områden som kan utvecklas, både administrativt och verksamhetsmässigt. I sammanhanget spelar förstås också finansieringen av såväl kärnuppdrag som extra uppdrag en viktig roll.

Herr talman! Slutligen tänkte jag ta upp digitalisering och AI. Det är i och för sig två olika områden, men de har klara beröringspunkter.

Jag noterar att regeringen beslutade om en digitaliseringsstrategi under 2025, och lite senare kom även en Al-strategi. Portalparagrafen i båda strategierna är enkel: Sverige ska vara världsledande inom både digitalisering och Al. Det är självklart lovvärda ambitioner. Varför ska man inte vara bäst?

Men ändå, det finns många insatser att lägga kraft och resurser på för att komma närmare en pallplats i det globala digitaliserings- och Al-racet. Ett stort område är förstås medborgarens kommunikation och kontakter med förvaltningar, myndigheter och ”det allmänna” i bred bemärkelse.

Här finns en del att hämta i Danmark, som utvecklat system som är gemensamma för flera myndigheter och departement. Igenkänningsfaktorn är hög mellan olika kontaktpunkter, och inte minst förhållandet att man bara behöver lämna sina uppgifter en gång känns som något önskvärt.

Utskottet föreslår avslag på de motioner som väckts bland annat med hänvisning till arbete som pågår – som alltid, kan man säga – men det kommer helt säkert fler och mycket bra förslag från ledamöter redan till hösten igen. Då gäller det att det finns en öppenhet för detta.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 2 under punkt 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)