Fru talman! Hemmet ska vara en trygg plats, en plats där livet får vara precis så som det är – rörigt, kärleksfullt och mänskligt. Det ska vara en plats där barn skrattar och gråter och vardagen rullar på. Det ska vara en plats där människor kan landa efter en lång, slitsam dag och koppla av. Även om livet ibland innehåller motgångar ska man känna att det åtminstone finns en plats här i världen där man kan vara sig själv och kan känna ett lugn.

För allt fler har dock hemmet förvandlats från något som står för trygghet till en ekonomisk stresspunkt – från en plats för vila till en plats för oro. Vid köksborden sitter föräldrarna inte längre för att planera framtiden utan för att räkna. Hur ska pengarna räcka den här månaden? Kommer vi att kunna bo kvar här om ett år? Var ska vi annars bo då?

På några få år har hyrorna skenat; i genomsnitt har de ökat med 15 procent. Samtidigt har lönerna ökat i snigelfart efter att hushållen tog ett orimligt stort ansvar i samband med inflationskrisen. Det var en inflation som inte på något sätt var lönedriven. Samtidigt som detta har hänt har inkomsterna ätits upp av stigande priser på både mat och el.

Regeringen slår sig nu för bröstet och säger att de minsann har bekämpat inflationen genom sina skattesänkningar, som framför allt har gått till dem själva och deras vänner, i synnerhet miljardärerna. Men för en vanlig brevbärare eller undersköterska har skattesänkningarna varit minimala. Statsministern själv får dubbelt så mycket bara per månad som de får på ett helt år. En skattesänkning med drygt 200 kronor per månad är en klen tröst när elräkningarna numera uppgår till tusenlappar. Då har vi inte ens börjat tala om maten.

Konsekvenserna av den här politiken är brutala. Vräkningarna är i dag fler än på över två decennier. Barn tvingas lämna sina hem. Familjer blir rotlösa. För regeringspartierna är det kanske bara statistik, siffror på ett papper. Men det är verkliga människor vi talar om – människor vars liv slås i spillror.

Fru talman! Samhällen prövas i tider av kris. Det är då vi ser vem som verkligen får bära kostnaderna på riktigt. Historiskt har detta varit ett delat ansvar. Hushållen har fått genomlida en period då det inte fungerat att leva exakt så som man är van vid. Men företagen och deras ägare har också fått leva med att vinsterna inte längre varit lika höga som förr.

Det som sker i dag är något helt annat. I dag är det hushållen som får bära hela bördan, och mest av alla är det hyresgästerna. Man skulle nästan kunna tro att kostnadskrisen enbart var deras ansvar – att de själva ska ansvara för den. Vinsterna fortsätter att rulla in i andra änden av ekonomin. Vågskålen har låsts fast; den kan bara tippa åt ett håll.

För hyresgästerna är det värre ändå eftersom systemet för att reglera deras hyror inte längre fungerar som det var avsett. År 2022 infördes systemet med skiljeman, en nödbroms som man i undantagsfall skulle ta till när förhandlingarna mellan Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna kört fast. Men i dag är standardläget i stället att nödbromsen alltid är i. Antalet ärenden som gått till skiljeman har exploderat. Hyresvärdarna kör systematiskt förhandlingar i diket genom att lägga fram orimliga krav på hyreshöjningar, inte för att de vill nå en överenskommelse utan för att de vill slippa den. När förhandlingarna hamnar hos skiljemannen fastställs hyreshöjningarna ofta till hyresvärdarnas fördel. Spelet är riggat till den enes fördel, och förloraren är alltid densamma: hyresgästen.

Fru talman! Det är också på sin plats att tala klarspråk om riskerna i systemet: fastighetsbolag som bygger sina affärer på stora lån och snabba vinster. När räntorna stiger slår det hårt, men kostnaden bärs inte av företagen själva utan av hyresgästerna. Hyresgästerna får betala för andras affärsbeslut, som de inte har varit delaktiga i att fatta. De får inte heller ta del av vinsterna när vinden äntligen vänder. Det är därför helt uppenbart att vi behöver förändring.

Först och främst måste spelreglerna för hyresförhandling ses över. Partsmodellen ska värnas; det är helt och hållet självklart. Men det får inte vara något som bara fungerar i teorin, utan det måste också fungera i praktiken. Missbruk måste stoppas. Därför vill vi att en utredning tillsätts som ser över hur systemet kan reformeras så att hyresgästerna får ett starkare skydd mot oskäliga hyreshöjningar.

Samtidigt ska parterna själva få möjlighet att komma fram till nya och bättre spelregler. Lyckas de med det är det jättebra. Men om de inte gör det måste vi från politikens sida vara beredda att agera.

För det andra måste vi agera omedelbart för att situationen inte helt ska hamna utanför all kontroll. Hyresgästerna måste få en paus; det här håller inte längre. Vänsterpartiet föreslår därför att hyrorna fryses under tiden förhandlingar och utredning pågår. Det handlar inte om att göra en permanent förändring av systemet och inte heller om att politiken lägger sig i själva hyressättningen. Det är nu dags att ge hushållen andrum i en ekonomisk kris. Vi stoppar de skenande hyreshöjningarna till dess att vi har ett system som faktiskt fungerar. Vi pausar så att människor får möjlighet att andas medan vi lagar det som är trasigt. Vad är det om inte politikens uppgift?

Det finns självklart hyresvärdar som har sunda finanser och rimliga behov. Därför är det självklart att det under den generella pausen ska finnas möjlighet att göra undantag. Huvudprincipen måste dock vara klar och tydlig: Det går inte att dra åt tumskruvarna när hushållen redan är på bristningsgränsen.

Men det finns de som vill gå i motsatt riktning och låta marknaden bestämma helt och hållet. Centerpartiet försökte under förra mandatperioden till dess att vi i Vänsterpartiet stoppade dem. Nu har Moderaterna själva tagit fram ett förslag om att införa marknadshyror, som är mer långtgående än Centerpartiet ens hade kunnat drömma om.

Centerpartiet insåg vad det var för krafter de ville släppa in. Deras förslag var i sammanhanget modest: marknadshyror enbart i nyproduktion. De fulla effekterna av den politiken hade vi sett om cirka 100 år. Moderaternas förslag, som stöds av både kristdemokrater och liberaler, innebär att det blir marknadshyror nu, på en gång, för alla lägenheter. Om Moderaternas förslag genomförs vore det som att öppna dammluckorna och hålla tummarna för att vattnet ska stanna på en rimlig nivå. Men det vore en fullständig katastrof. Det är detta som väntar om den här regeringen får fortsatt förtroende. Det kommer att slå hårt mot miljontals hyresgäster, som redan i dag är nedslagna av regeringens politik.

Fru talman! Ytterst handlar det här om mer än bara hur mycket pengar som finns kvar i plånboken. Det handlar om trygghet, värdighet och möjligheten att leva ett liv utan att ständigt behöva oroa sig över om man ska förlora sitt hem, den fasta punkten i livet. Och i slutänden måste man fråga sig: Vill vi att hemmet ska vara en trygg grund att stå på eller ett ekonomiskt gungfly, där man när som helst kan räkna med att drunkna?

Vi i Vänsterpartiet är klara och tydliga i vårt budskap. Vi stoppar de skenande hyrorna. Vi ska laga systemet, som är den grundläggande orsaken. Vi ska återupprätta balansen – bördan ska fördelas rättvist. Ibland måste man välja sida. Vi väljer hyresgästerna, och vi väljer tryggheten. Vi väljer rätten till ett hem.

Jag yrkar bifall till reservation 2.