Fru talman! Jag tror att de flesta som lyssnar på den här debatten vet vad det egentligen handlar om. Det handlar inte om paragrafer och inte om enskilda regeländringar. Det handlar om något mycket mer grundläggande. Det handlar om huruvida man kan leva sitt liv i trygghet och om huruvida man har ett hem.

Fru talman! Det handlar också om ansvar, för den situation vi ser i dag är inte ett resultat av en naturkraft. Bostadsbristen är ett resultat av politiska beslut och av beslut som inte har fattats. Regeringen konstaterar själv att insatserna inte räcker för att få en fungerande bostadsmarknad, men ändå fortsätter man på samma väg.

Fru talman! Det finns en punkt där politik slutar vara abstrakt och blir konkret. Det är när människor sitter vid sitt köksbord och räknar. Kommer vi att ha råd att bo kvar? Kommer barnen att kunna få ett eget rum? Kommer vi att kunna flytta när livet förändras? När de frågorna inte längre har självklara svar har något gått sönder. Det är där vi befinner oss i dag.

Fru talman! Under lång tid byggde vi i Sverige ett samhälle där bostaden var just ett hem, en plats för trygghet och en grund att stå på. Den var en förutsättning för att arbeta, bilda familj och planera sitt liv. Men steg för steg har politiken dragit sig tillbaka. I dag lämnas ansvaret i allt högre grad åt marknaden, trots att vi vet att bostadsmarknaden inte fungerar som andra marknader.

Resultatet ser vi tydligt. Det är unga som inte kan flytta hemifrån och barnfamiljer som sitter fast i för små bostäder. Människor arbetar och gör rätt för sig men får ändå inte ihop sin boendeekonomi. Det här är inte en tillfällig svacka; det är ett systemfel.

Fru talman! Bostaden är inte en vara vilken som helst, och bostadsmarknaden kan inte behandlas som vilken marknad som helst. När bostadsmarknaden inte fungerar, då fungerar heller inte heller samhället. Det stannar inte vid människors vardag. Det slår också direkt mot svensk ekonomi.

När människor inte kan flytta dit där jobben finns, då stannar tillväxten. När företag inte kan rekrytera, då uteblir investeringarna. När arbetsmarknaden låser sig, då förlorar hela Sverige. Bostaden är en förutsättning för arbete, och arbete är grunden för vårt välstånd.

Fru talman! Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt hur passiv regeringens politik är. Man konstaterar problemen, men man agerar inte i den omfattning som krävs. Man lämnar ansvaret till marknaden och till de enskilda hushållen. Det är därför vi ser den utveckling som vi ser.

Fru talman! Vi socialdemokrater ser det här på ett annat sätt. Vi utgår från en enkel insikt: Ett samhälle ska fungera, och då måste också bostadsmarknaden fungera. Det innebär att människor ska kunna efterfråga en bostad, att det ska byggas i den takt som behövs och att det ska finnas bostäder som människor faktiskt har råd att bo i. Rätt bostad på rätt plats till rätt kostnad – det är vad en fungerande bostadsförsörjning handlar om.

Vi menar därför att staten måste ta ett större ansvar och inte dra sig tillbaka, utan kliva fram. Vi behöver samla politiken, kommunerna, byggbranschen och finansieringen och gemensamt arbeta för att få upp byggandet i Sverige. Det handlar då inte minst om hyresrätter som vanligt folk har råd att bo i.

Fru talman! Vi vet att bostadsbristen inte byggs bort av sig själv. Det krävs en aktiv bostadspolitik, det krävs investeringar och det krävs långsiktiga spelregler.

Jag yrkar därför bifall till vår reservation 14.

Vi behöver förbättra finansieringen av bostadsbyggandet, och det handlar om tre saker.

För det första: att skapa stabila och långsiktiga villkor så att det går att bygga även när marknaden tvekar.

För det andra: att sänka trösklarna där behoven är som störst.

För det tredje: att se till att kalkylerna faktiskt går ihop så att fler projekt blir av.

I dag stoppas inte byggandet av brist på behov; det stoppas av att projekten inte bär sig.

Fru talman! Att bygga nytt för att möta behoven är också det viktigaste för att få i gång rörligheten på bostadsmarknaden. I dag bor människor kvar – inte för att de vill, utan för att de inte har något alternativ. Det begränsar människors livsval, det hämmar arbetsmarknaden och det minskar människors frihet.

Fru talman! Bostadspolitiken handlar dock inte bara om att bygga nytt. Därför måste vi också värna och utveckla hyresrätten. Vi måste se till att hyresmarknaden fungerar över tid, att det finns en rimlig balans mellan fastighetsägare och hyresgäster och att människor känner trygghet i sitt boende, för ett hem ska vara just ett hem.

Fru talman! Allt detta hänger ihop. Bostad, arbete och tillväxt är inte tre separata politikområden; det är en och samma verklighet. Därför måste också politiken hålla ihop.

I grunden handlar det om vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samhälle där den enskilde i allt högre grad lämnas ensam att lösa sitt bostadsbehov, där politiken kliver tillbaka och där tryggheten i det gemensamma blir svagare? Eller vill vi ha ett samhälle som bygger på ett gemensamt ansvar – ett samhälle där människor har kontroll över sin vardag, där arbete lönar sig och där det finns ett hem för var och en?

Fru talman! Vi ser redan vad den väg som regeringen har slagit in på innebär för vanliga människor. Om vi fortsätter på den blir det färre bostäder som går att efterfråga. Det blir längre köer, och det blir svårare att flytta när livet förändras. Det betyder att unga blir kvar hemma längre, att barnfamiljer tvingas bo trångt och att människor tackar nej till jobb för att de inte hittar någonstans att bo. Det blir ett samhälle som håller isär människor i stället för att hålla ihop dem.

Vi socialdemokrater accepterar inte denna utveckling. Vi väljer ett samhälle som fungerar – ett samhälle där människor kan arbeta, bygga sina liv och känna trygghet. Det är ett samhälle där denna trygghet börjar med något så enkelt men också så avgörande som ett hem.

(Applåder)

I detta anförande instämde Markus Kallifatides och Leif Nysmed (båda S).