Herr talman! De senaste åren har vi sett en kraftig ökning av antalet skuldsatta människor som hamnar hos Kronofogden och som är oförmögna att ta sig ur den skuldfälla som de har hamnat i.

De senaste siffrorna, från 2025, visar att skulderna fortsätter att öka i hög takt. Skuldberget har fördubblats under en tioårsperiod, och många av de skuldsatta vittnar om att en bidragande orsak har varit tillgången till snabba sms-lån. De har ofta höga räntor och korta återbetalningstider, och det kan leda till en skuldfälla för dem som tar sms-lån.

Statsrådet Wykman gick ut med ett pressmeddelande och sa att Tidöregeringen hade förbjudit sms-lån, men det stämde ju inte riktigt. Man har gjort skärpningar, absolut, till exempel att låneföretag ska ha banktillstånd. Det finns andra typer av regleringar som man också har gjort, vilket vi i Miljöpartiet tycker är bra, men man har inte infört något förbud.

Jag blev lite nyfiken på hur det ser ut nu – skulle jag kunna ta ett sms-lån? Jag provade faktiskt innan jag kom in här i kammaren, herr talman. På några sekunder hade jag en hel uppsjö av sms-lån att välja mellan, med en ränta på 22 procent och omedelbar utbetalning, och det var inga problem ifall jag hade betalningsanmärkningar. Det finns alltså fortfarande saker som vi behöver arbeta med här.

Vi i Miljöpartiet har väldigt svårt att se behovet av den här lånemarknaden. Om man helt förbjuder sms-lån skulle antalet människor som hamnar i överdriven skuldsättning minska. De som tar sms-lån tillhör oftast ekonomiskt utsatta grupper. Det kan också handla om spelberoende eller psykisk ohälsa. De har svårt att få lån från traditionella banker. Ifall man helt förbjuder sms-lån skulle bättre låneinstitut och mer hållbara ekonomiska lösningar främjas. Vi i Miljöpartiet anser att sms-lån behöver förbjudas.

Ett annat välkänt problem är telefonförsäljningen. Här har vi en gemensam reservation från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Det här är en affärsmetod som har orsakat problem för konsumenter i flera decennier. Konsumentverket har gått på djupet med den här frågan och utrett vad som behövs.

Det är egentligen ingen som vill ha telefonförsäljning, och värst utsatta är sårbara grupper. En stor andel av de uppringda upplever att det är otydligt att det över huvud taget rör sig om ett säljsamtal. Telefonförsäljare upplevs som påstridiga, konsumenter blir stressade att göra köpet och regler för hur avtal ska ingås följs inte.

Regeringen går fram med vissa förslag på det här området, till exempel att operatörer som tillhandahåller telefoni och sms ska vara skyldiga att stoppa samtal och meddelanden som misstänks användas för bedrägerier. Men jag tycker verkligen att regeringen missar chansen att förbjuda telefonförsäljning helt.

Dagens ehandel gör det möjligt för företag att nå konsumenter. Det var annorlunda för 20–30 år sedan, när det inte fanns andra kontaktmetoder. Men som det ser ut i nuläget är det fullt möjligt att nå konsumenter på andra sätt. Om man till exempel får ett mejl kan man läsa det i lugn och ro på sina egna förutsättningar i stället för att bli uppringd när man står mitt i matlagningen, sitter i bilkö eller vad det nu kan vara och stressas att göra ett köp.

Vi tycker att konsumentskyddet här väger tyngre än företagens behov av att marknadsföra sig via telefon. Därför anser vi att telefonförsäljning behöver förbjudas snarast.

Men det är ju inte bara sms-lån och telefonförsäljning som är problematiskt. Konsumentmarknaden är ganska komplex i dag, med ehandel och marknadsföring på sociala medier, så vi tycker att det är viktigt med en bra konsumentvägledning. Det är också något som flera partier har debatterat i dag.

Budget- och skuldrådgivningen är obligatorisk för kommunerna. Det är något kommunerna måste ha. Konsumentvägledningen är däremot frivillig, och många kommuner har avvecklat den. Men konsumentvägledningen och skuldrådgivningen är ju lite av kommunicerande kärl, för i konsumentvägledningen kan man nå människor innan de hamnar i skuld och hjälpa till där.

Det finns en nationell konsumentupplysning. Men skillnaden mellan den lokala och den nationella är att när man kommer till kommunen kan man sätta sig med någon och få hjälp på plats att titta på sitt avtal. Man kan få hjälp med tvistlösning. Man kan ta med sig kontraktet och säga: Det här blev inte alls som jag hade tänkt mig. Har jag möjlighet att ta mig ur det här på något sätt?

Konsumentvägledarnas förening har också långa Excelark där man listar när man har hjälpt människor som har ingått avtal som inte var korrekta. Man har också skrivit upp hur mycket pengar man har hjälpt till exempel gamla damer att spara när de har blivit hjälpta med sin konsumentskada.

Konsumentverket gjorde också en uppskattning för några år sedan av hur mycket pengar det rör sig om. Det är 40 miljarder varje år eller 6 000–7 000 kronor per vuxen och år.

Därför tycker vi i Miljöpartiet att det behöver lagstiftas om obligatorisk kommunal konsumentvägledning. Sedan behöver det utredas vilket stöd kommunerna behöver för att genomföra det här, och där kan man ha den här dialogen. Det kan också hända att mindre kommuner behöver samverka, till exempel, för att få till det.

Det sista jag tänker ta upp i dag är ett annat systemfel som vi vill motverka. Det är planerat åldrande, det vill säga att produkten är gjord för att bli oanvändbar i förtid.

Vi behöver gå över till en konsumentmarknad där produkter är framtagna för att hålla och designade för att kunna repareras. Reservdelar och information ska finnas tillgängliga.

För två år sedan antog EU lagstiftning om det här, Right to Repair eller rätt att reparera. Syftet med lagen är just att det ska bli enklare och billigare för konsumenter att reparera produkter i stället för att slänga dem. Konsumenternas rättigheter stärks, och produkttillverkarnas skyldigheter blir tydligare. Företagen måste designa produkter som är lättare att reparera, lagerhålla reservdelar och se till att det finns information om hur man reparerar produkten. Det rör sig om till exempel mobiltelefoner, surfplattor och bärbara datorer men också om tvättmaskiner, torktumlare och kylskåp – sådant som verkligen är kopplat till människors vardagsekonomi.

Sverige har på sig till och med juli i år att klubba den här lagen i riksdagen. EU införde lagen för två år sedan. Men tror ni att Tidöregeringen då var först på bollen med att driva igenom den här lagstiftningen i Sverige? Nej, det var de inte. De gjorde som de brukar göra med EU-lagar som är bra för miljön, planeten och plånboken – de lägger dem i byrålådan eller papperskorgen.

Det senaste löftet var att lagförslaget ska komma i september, men då är det ju val. EU-lagen kom alltså för två år sedan, så här tycker vi i Miljöpartiet att Tidöregeringen sviker konsumenterna vad gäller både plånboken och planeten. Vi i Miljöpartiet anser att lagen om rätt till reparation behöver införas i svensk lagstiftning omgående.

Med det yrkar jag bifall till reservation 18.