Herr talman! Vi debatterar i dag konstitutionsutskottets betänkande om offentlig förvaltning. Det är ett betänkande som spänner över ett brett fält ,från korruption och länsstyrelser till digitalisering och tjänstemannaansvar.

Jag vill i mitt anförande fokusera på en fråga som jag anser är av grundläggande konstitutionell betydelse, nämligen det vi brukar kalla tjänstemannaaktivism eller myndighetsaktivism.

Låt mig börja i grunden. I 1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen anges att den offentliga makten utövas under lagarna. Det är inte en teknikalitet, utan det är rättsstatens fundament. Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen gäller att domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt vara sakliga och opartiska.

Dessa principer är inte tomma ord, herr talman. De är den konstitutionella ryggraden i ett demokratiskt samhälle. Men, herr talman, de respekteras inte alltid.

Låt mig ändå börja med att uttrycka både respekt och förtroende för den absoluta majoriteten av våra statliga medarbetare. Vi möter medarbetare i våra uppdrag och i våra privatliv som verkligen arbetar i den bästa andan av svensk tjänstemannatradition när det gäller myndighetsutövning, det vill säga förnuft utan lidelse.

Med detta sagt kan vi också konstatera att vi har ett växande problem i Sverige när det gäller myndighetsaktivism. Framför allt är det ett växande demokratiskt problem i spåren av den. Vi har under lång tid, herr talman, sett hur myndigheter i Sverige har glidit bort från sin kärnuppgift. I stället för att tillämpa lagen och tjäna medborgarna har myndigheter i vissa fall ägnat sig åt att driva opinion, lobba för politiska ståndpunkter och agera som aktörer i den politiska debatten.

Det har heller inte bara varit så att man ofta vill undvika att implementera demokratiskt beslutad politik, utan man gör allt oftare allt man kan för att direkt motarbeta densamma – i synnerhet inom vissa sektorer. Det är vad vi kallar tjänstemannaaktivism, och det är ett problem som undergräver förtroendet för hela statsförvaltningen och ytterst för den svenska demokratin och för det svenska folkstyret.

Det är just där skon klämmer. Förtroendet för förvaltningen är inte något abstrakt, utan det är kittet som håller samman relationen mellan medborgare och stat. När en myndighet börjar driva politiska agendor i stället för att tillämpa lagen vet medborgaren inte längre om han eller hon möter en objektiv förvaltning eller en organisation där medarbetare agerar utifrån egna syften eller en egen agenda. Den osäkerheten är farlig eftersom den eroderar tilliten inte bara till den enskilda myndigheten utan även till det offentliga demokratiska systemet. Och när grundläggande samhällsfunktioner inte fungerar som de ska riskerar medborgarna att förlora tilliten till samhällets institutioner och till varandra. Det är därför tjänstemannaaktivism inte är ett harmlöst fenomen, utan den är i förlängningen ett hot mot demokratin.

De senaste årtiondena har vi sett hur myndighetsaktivism, och till viss del även domstolsaktivism, steg för steg har urholkat exempelvis äganderätten och skapat hopplöshet, rättslöshet, frustration, ilska och misstro mot både rättsstaten och myndigheterna och därigenom mot demokratin.

I 5 § förvaltningslagen anges att en myndighet endast får vidta åtgärder som har stöd i rättsordningen. I sin verksamhet ska myndigheten vara saklig och opartisk.

Detta är legalitetsprincipen i praktiken, herr talman. I förarbetena till lagen anförs att legalitetsprincipen är av central betydelse inom förvaltningsrätten eftersom kravet på författningsstöd bildar utgångspunkt för myndigheternas verksamhet såväl när det gäller att handlägga ärenden och besluta i dessa som i fråga om annan verksamhet som en myndighet bedriver.

Ändå – och det är anmärkningsvärt – har genomgångar i utredningar indikerat att myndigheterna inte alltid i tillräcklig utsträckning tar reda på om de har stöd i rättsordningen för sina åtgärder. Det är ett systemfel. Och det är ett systemfel som Moderaterna och våra Tidökollegor sedan länge har velat åtgärda.

I en proposition 2009 bedömde den dåvarande borgerliga regeringen att det inte bör vara en uppgift för en myndighet att bedriva opinionsbildning eller företräda särintressen inom sitt verksamhetsområde. Det är en princip som vi moderater helhjärtat delar. Dåvarande alliansregering ansåg att det inte är en uppgift för en myndighet att bedriva opinionsbildning som innebär att myndigheten tar ställning för den ena eller den andra sidan i en partipolitiskt kontroversiell fråga i syfte att påverka riksdagen eller regeringen.

Ändå har vi sett det hända gång på gång: Myndigheter som driver kampanjer. Myndigheter som lobbar mot sin egen regering, oavsett färg på regeringen. Myndigheter som köper in ideologiska certifieringar och konsulttjänster från organisationer vars syfte är politisk påverkan.

Det här är inte myndigheternas uppdrag, utan det är ett missbruk av skattemedel och av det förtroende som medborgarna har givit det offentliga. Och varje gång det sker urholkas förtroendet lite till för den myndigheten, för förvaltningen i stort och ytterst för demokratin som helhet. Myndigheter ska vara effektiva och arbeta i medborgarnas tjänst – annars tappar människor förtroendet för politiken och offentliga institutioner. Vi har sett det ske i stora västliga demokratier, och vi ser nu konsekvenserna av den misstron och den frustrationen. Jag behöver inte nämna något specifikt land, men jag tror, herr talman, att vi alla tänker på samma.

Utskottet betonar också i det betänkande vi debatterar i dag att legalitetsprincipen är av central betydelse för myndigheternas verksamhet. Legalitetsprincipen innebär att myndigheternas verksamhet måste ha stöd i någon av de källor som tillsammans bildar rättsordningen. Dessutom ska myndigheterna i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

Herr talman! Nu sker tydliga förändringar i rätt riktning. Nyligen överlämnade regeringen lagrådsremissen Ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar till Lagrådet. I lagrådsremissen finns ett förslag om att ett nytt brott införs i brottsbalken, med beteckningen missbruk av offentlig ställning.

Detta är ett historiskt steg, herr talman. Därigenom straffbeläggs att vid utövandet av en offentlig tjänst eller ett offentligt uppdrag uppsåtligen i strid med lag eller annan författning vidta eller underlåta att vidta en åtgärd för att få en otillbörlig förmån eller för att någon annan ska få en sådan förmån eller för att otillbörligt missgynna någon annan.

I lagrådsremissen anförs att allmänheten har ett berättigat krav på att offentlig verksamhet bedrivs på ett ansvarsfullt och korrekt sätt och att det är nödvändigt att det finns ett effektivt system för individuellt ansvarsutkrävande när felaktigheter begås. Precis så är det, och det är exakt vad vi moderater har drivit. Det är rättvis och ansvarstagande politik. Vi ska dock inte nöja oss med det, herr talman.

Frågan om tjänstemannaaktivism handlar inte bara om enstaka tjänstemän som agerar fel. Det handlar om en kultur i delar av statsförvaltningen där gränsen mellan myndighetsutövning och politisk aktivism har suddats ut. Det handlar om myndigheter som har glömt att de är till för medborgarna, inte för att driva egna agendor. Man ska som offentligt anställd inte definiera sitt eget uppdrag. Jag kan inte nog fokusera på det: Man ska som offentligt anställd inte definiera sitt eget uppdrag. Det ska politiken – eller rättare sagt demokratin – göra.

Myndigheternas informationsverksamhet måste ligga inom ramen för deras instruktionsenliga uppgifter eller särskilda regeringsuppdrag. Det är en princip som måste upprätthållas inte bara i ord utan i praktiken, genom tydliga regleringsbrev, tydliga instruktioner och ett skärpt ansvarsutkrävande. 

Herr talman! Låt mig avsluta med att konstatera följande: Det har skämtsamt sagts att framgång inom statsförvaltningen bara kan mätas genom myndigheternas anslag och antalet medarbetare – att ökande anslag och ett växande antal anställda skulle vara det främsta tecknet på framgångsrikt myndighetsarbete. Det är naturligtvis en överdrift, men den saknar tyvärr inte helt förankring i verkligheten. Det finns nämligen många krafter som argumenterar för att myndigheter av vitt skilda slag behöver växa för att kunna hantera den byråkrati dessa krafter själva har varit med och bidragit till.

Vi moderater vill se en förvaltning som är effektiv, rättssäker och står på medborgarnas sida. Det är en klassisk moderat ståndpunkt: Staten ska göra det som bara staten kan göra – och göra det väl. Staten ska inte ägna sig åt politisk aktivism på skattebetalarnas bekostnad. 

Herr talman! Jag ser fram emot den proposition som regeringen har aviserat. Jag ser fram emot att riksdagen kan ta ställning till ett skärpt tjänstemannaansvar. Jag ser också fram emot en förvaltning som medborgarna kan lita på – en förvaltning som tillämpar lagen, inte driver politik. Det är vad rättsstaten kräver, och det är vad Moderaterna driver.

Herr talman! Det största hotet mot svensk demokrati kommer från Ryssland, och det näst största hotet mot svensk demokrati kommer från brottsligheten. Men det tredje största hotet mot svensk demokrati kommer från myndighets- och domstolsaktivism.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut och ber om ursäkt för det lilla överdraget av talartiden, herr talman. Det ska aldrig någonsin upprepas.

I detta anförande instämde Mauricio Rojas (L).