Herr talman! Tack till föregående talare för stödet för minoritetsspråken!

I torsdags förra veckan var jag på Konserthuset här i Stockholm och lyssnade på Sveriges nationalorkester, som inte är Filharmonikerna utan Göteborgs Symfoniker. Efter Sibelius femte symfoni, som skrevs under första världskriget, följde en fantastisk timme med Katarina Barruk och dirigenten och soloviolinisten Pekka Kuusisto, med sånger och dikter på samiska till musik av bland andra Philip Glass. Jag ska återkomma lite kort till detta sedan.

Vi i Miljöpartiet välkomnade Riksrevisionens granskning av statens arbete med de nationella minoritetsspråken. Rapporten bekräftar att de satsningar som gjordes fram till 2024 hade behövt en mer långsiktig och strategisk finansiering.

Jag behöver göra en liten utvikning med en gång. Det är viktigt att hålla i minnet att minoriteter och minoritetsspråk inte är riktigt samma sak och inte behandlas i samma konventioner. När det gäller landsdels- och minoritetsspråk är det en konvention från Europarådet som skyddar och främjar dessa språk. För svensk del handlar det som nämnts om romani chib, jiddisch, finska, meänkieli och samiska. Den europeiska stadgan syftar till att främja och skydda dessa språk och givetvis också andra europeiska landsdels- och minoritetsspråk.

Språken hänger naturligtvis nära samman med de olika minoriteter som talar dem, men inte helt och fullt. Det finns samer som talar meänkieli, tornedalingar som talar samiska och sverigefinnar som talar svenska. Jiddisch är för många judar inte ett vardagsspråk utan kanske mer ett kulturarv, och romani chib omfattar ett tjugotal olika dialekter eller varieteter.

Men i vilket fall: Språkstadgan är till för att skydda och främja landsdels- och minoritetsspråken. Stadgan talar om användning i rättsväsen, förvaltning, medier och kulturliv. Den ratificerades av Sverige 2000 och skiljer sig alltså från konventionen om minoriteter genom sitt fokus på språket som en kulturell resurs.

Herr talman! Sverige har genom lagstiftning och internationella åtaganden förbundit sig att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. Trots detta har Sverige under lång tid fått återkommande kritik från bland annat Europarådet för brister i genomförandet av minoritetspolitiken. Dessutom pågår samtidigt en tydlig språkbytesprocess som gör att allt färre talar minoritetsspråken.

Regeringens kortsiktighet har försvagat språkpolitiken. Under perioden 2022–2024 fördelades, efter beslut av den rödgröna regeringen, 90 miljoner kronor per år för att stärka minoritetsspråken, med en uttryckligen långsiktig ambition. Riksrevisionens iakttagelse att delar av dessa resurser inte hann nyttjas fullt ut är viktig men ska inte nödvändigtvis tolkas som att resurserna var överdimensionerade. Tvärtom visar granskningen att uppbyggnad av fungerande strukturer, verksamheter och kompetens tar tid och kräver stabila och förutsägbara villkor över tid.

För mig och Miljöpartiet är det centralt att statens roll i detta sammanhang är just att skapa långsiktiga och goda förutsättningar för minoriteternas självstyre och egenmakt. Det är inte statens uppgift att detaljstyra hur resurser används, men staten behöver, i samråd med språkbärarna, ange en tydlig riktning och säkerställa stabila ramar över tid.

I sammanhanget är det även viktigt att betona betydelsen av att minoritetsspråken står självständiga och likvärdiga. I Sverige ägs inte respektive minoritetsspråk exklusivt av en viss nationell minoritet. Som jag nämnde hänger det inte alltid ihop: Finska romer har finska som sitt språk, och samer i norra Tornedalen har inte sällan meänkieli som sitt språk. Rätten till ett minoritetsspråk har inte minoriteten utan minoritetsspråkets språkbärare.

Herr talman! Språkcentrum spelar en avgörande roll i arbetet med att revitalisera de nationella minoritetsspråken. Riksrevisionen bedömer att både Institutet för språk och folkminnen, Isof, och Sametinget arbetar effektivt med språkcentrum när förutsättningarna finns, bland annat genom att involvera språkbärare och anpassa insatserna efter språkens olika behov. Det är därför glädjande om regeringen bidrar till att säkerställa långsiktiga och instruktionsenliga uppdrag för denna verksamhet. De brister Riksrevisionen pekar på handlar i huvudsak om kortsiktighet och ryckighet, inte om att ambitionsnivån har varit för hög.

Även Samiskt språkcentrum har påverkats negativt. Sametinget lade betydande resurser på att rekrytera personal och bygga upp verksamhet på fler orter och för fler samiska språk för att därefter tvingas säga upp personal och skala ned verksamheten igen till följd av minskade anslag. Osäkerheten kring finansieringen har lett till tappad kontinuitet och minskad handlingskraft.

Herr talman! Sedan har vi detta med brister i undervisning och samordning. Tillgång till undervisning i de nationella minoritetsspråken är lag. Bristen på behöriga lärare gör att effektiv nationell samordning är avgörande, inte minst genom fjärrundervisning. Men Skolverkets möjligheter att samordna undervisningen begränsas av bristande styrning, otillräcklig information om var behoven är som störst och ett regelverk som inte fullt ut stöder målet att hålla minoritetsspråken levande.

Diskrimineringsombudsmannen har i flera granskningar visat att barns rätt till undervisning i sitt nationella minoritetsspråk inte alltid tillgodoses i praktiken trots tydliga rättigheter i lag. När barns rätt till undervisning i nationella minoritetsspråk i praktiken varierar mellan kommuner innebär det en urholkning av dessa rättigheter.

Även Diskrimineringsombudsmannen har pekat på behovet av tydligare ansvar och bättre uppföljning när det gäller minoriteternas rättigheter. Utan en samlad och långsiktig uppföljning finns en uppenbar risk att rättigheterna urholkas i praktiken trots att de är reglerade i lag.

Herr talman! För att summera: Miljöpartiet delar inte regeringens bedömning att nuvarande styrning och resursnivåer är tillräckliga och ändamålsenliga. Kortsiktighet, ryckighet och neddragna resurser riskerar att ytterligare försvaga minoritetsspråkens ställning.

De nationella minoriteternas kulturer och språk måste stödjas brett, som en del av svenskt kulturarv och mångfald.

Flera instanser, däribland språkcentrum, behöver bidra med möjligheter att använda språken. Och det allmänna måste tillhandahålla relevant och korrekt information om de nationella minoriteternas språkliga rättigheter.

Allra sist: Umesamiska talas i dag av ett fåtal personer. Det är kanske inte riktigt så illa som dirigenten Kuusisto uttryckte det under konserten förra veckan: ett språk som talas av Katarina och hennes bror. Men läget är allvarligt.

Jag tänkte läsa ett par rader av Katarina Barruk, dock inte på umesamiska, för det kan jag inte. De är översatta till svenska. Det handlar om hennes gammelmormor, som hon berättade om vid den här konserten, som jag tyckte var fantastiskt bra:

Min mor var tvungen att ge sig av för att vi skulle få stanna. Hon var tvungen att ta den långa vägen söderut för rätten att stanna i vårt eget hem.

Hon talade alltså om detta med att behöva gå till kungs, som det då hette, för att få rätten att stanna kvar på de platser där de bodde.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)