Herr talman! Jag har verkligen tillbringat en hel förmiddag här i kammaren. I mitt föregående anförande utlovade jag inför den föregående talmannen att jag skulle prata om nationella minoriteter, men nu är det en ny talman. Nåväl!

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1. I detta betänkande behandlas regeringens bedömning av de slutsatser och rekommendationer som Riksrevisionen lämnat i sin granskning av hur väl staten främjar de nationella minoritetsspråken.

Herr talman! Inget parti i den här kammaren kan på riktigt påstå att Riksrevisionens slutsatser kom som en nyhet. Riksrevisionen har visserligen gjort en både bra, gedigen och viktig granskning. Men en röd tråd under min tid i utskottet är just rapporter och konstateranden om att staten fullkomligt brister i sina åtaganden gentemot de nationella minoriteterna och minoritetsspråken.

Det var lika tydligt i Lennart Rohdins rapport Minoritetspolitiskt bokslut, som kom 2022 och som gjordes på uppdrag av Sverigefinländarnas delegation. Den visade att Sverige på punkt efter punkt brustit i sina åtaganden gentemot de nationella minoriteterna.

Eller som jag sa i en av mina allra första debatter i den här kammaren som ny riksdagsledamot 2019 när regeringens skrivelse Nystart för en stärkt minoritetspolitik debatterades:

”Skrivelsen innehåller många vackra ord. Vikten av delaktighet, självbestämmande och inflytande nämns liksom att ett helhetsgrepp för stärkt minoritetspolitik behövs och att en kunskapshöjning behöver ske. Det konstateras att en bättre samverkan behövs liksom även ett mer systematiskt arbetssätt, bättre uppföljning, stärkt samordning och likvärdiga villkor för deltagande i samråd. Det konstateras vidare att skillnaderna är stora mellan kommuner och landsting inom och utom förvaltningsområdena. Kort sagt återstår många utmaningar. – – – Det är just detta som krävs framöver – mer aktiv handling och färre vackra ord – om man menar allvar med att man önskar en nystart för en stärkt minoritetspolitik.”

Det blir kanske lite meta att citera sig själv sju år senare. Men tyvärr, herr talman, får jag konstatera att resultatet är alldeles för magert. Många år har gått, men oavsett färg på regering är resultaten och framstegen alldeles för små.

Senast i går kom, precis som tidigare talare nämnde, ytterligare en nedslående men ack så viktig rapport som bekräftar den samstämmiga bild som ges av politiken genom rapporter men framför allt i mötet med minoriteternas företrädare.

I går kom nämligen MUCF:s och Sametingets rapport om minoritetspolitikens utveckling under 2025. Även den visar att styrningen av minoritetspolitiken är fragmenterad och kortsiktig. Trots återkommande rekommendationer till regeringen saknas en övergripande bild av hur det minoritetspolitiska målet ska nås. Det visar rapporten från MUCF, som anser att det nu krävs en mycket tydligare politisk riktning, långsiktiga uppdrag, mer resurser och bättre förutsättningar för uppföljning.

I uppföljningen av minoritetspolitiken konstateras att över 400 regeringsuppdrag har beslutats inom området sedan 2010. De många och korta uppdragen har lett till en fragmentering, och det saknas en bild av hur olika myndigheters verksamhet ska samspela för att gemensamt bidra till måluppfyllelsen.

Rapporten visar också på en tillbakagång i villkoren för nationella minoriteters delaktighet och inflytande. Företrädare för nationella minoriteter upplever att det saknas forum för verkligt inflytande och att mycket ansvar ligger på minoriteterna att själva ta initiativ för att påverka beslut. Samtidigt är nivåerna på anslagen och statsbidragen till organisationer som företräder nationella minoriteter otillräckliga och har sänkts.

Regeringen har nämligen under 2025 sänkt ett flertal statsbidrag inom minoritetspolitiken, vilket har haft negativa konsekvenser i förhållande till både nationella minoriteters och kommuners möjligheter att bidra till genomförandet av minoritetspolitiken.

Herr talman! Allt pekar i samma riktning. Bilden visar att det finns brister i styrningen och brist på långsiktighet och att politiken som inte lever upp till sina egna mål.

Herr talman! Sverige har erkänt de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Det är och var inte bara symboliska erkännanden. Det är också ett erkännande av rättigheter. Med det följer ett ansvar som staten inte tillnärmelsevis tar fullt ut. Konsekvenserna är tydliga. Villkoren för delaktighet och inflytande har till och med har försämrats.

Organisationer som företräder minoriteter saknar tillräckliga resurser. Statsbidragen har minskat. Ansvaret för att driva frågor läggs alltför ofta på minoriteterna själva. Ingen borde kunna anse att detta är en acceptabel ordning.

Vi vet dessutom att diskriminering, rasism och utsatthet fortfarande är en realitet för många inom de nationella minoriteterna, något som också återkommande har lyfts och belysts de senaste åren.

Herr talman! Det duger inte att bara konstatera alla dessa brister. Det krävs också en tydlig ändring av politiken.

Först och främst måste staten gå från kortsiktiga projekt till långsiktiga åtaganden. Det funkar inte att lägga fram hundratals tillfälliga regeringsuppdrag som skapar kortsiktighet och leder till minskat genomslag. Det krävs en ökad och permanent finansiering och mycket tydligare uppdrag till myndigheter, så att arbetet kan bedrivas systematiskt och uthålligt.

Dessutom måste minoritetsspråkens ställning stärkas i praktiken. Det handlar om att bygga ut och säkra språkcentrumen, som tidigare talare tog upp, om att stärka utbildningen i minoritetsspråk och om att lösa den akuta bristen på lärare. Här är såväl Riksrevisionen som MUCF tydliga: Utan utbildning och kompetensförsörjning hotas språkens överlevnad.

De rättigheter som man erkänns behöver bli verkliga i människors vardag. Man ska kunna använda sitt språk i kontakt med myndigheter. Det ska finnas service, utbildning och kultur på minoritetsspråk. Och det ska inte bero på var i landet man bor.

Det kanske allra viktigaste, herr talman, är dock att inflytandet måste stärkas. Det är tydligt att de nationella minoriteterna upplever att det saknas verkliga forum för inflytande, vilket i sig strider mot intentionerna i minoritetspolitiken och mot grundläggande demokratiska principer. Samråd ska inte bara vara en formalitet. De ska vara reella, ske i ett tidigt skede och ge inflytande i praktiken.

Vi i Vänsterpartiet anser därför att minoriteternas egna organisationer måste få starkare förutsättningar, både ekonomiskt och politiskt, för att kunna delta i beslutsprocesser.

Det finns en röd tråd i samtliga rapporter, så även i Riksrevisionens granskning. Problemet är inte brist på kunskap om vad som behöver göras. Problemet är brist på politisk vilja att göra det.

Att Sverige 25 år efter att man ratificerade Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk inte har kommit längre är uppseendeväckande och djupt beklagligt. Det duger helt enkelt inte. När det gäller minoritetspolitiken är det inte enbart en fråga om demokrati eller rättvisa utan också om att ta ansvar för statens historiska övergrepp.

Vi i Vänsterpartiet vill se en politik som tar detta ansvar på allvar genom att säkra långsiktig finansiering, genom stärkt utbildning, genom verkligt inflytande för minoriteterna och genom en statlig styrning som leder till resultat. Vi vill att språken inte bara ska överleva utan också leva och utvecklas.

Många av de förslag Vänsterpartiet har behandlas i andra betänkanden än detta, men avslutningsvis vill jag ändå säga några ord om språkcentrum. Eftersom nästa talare är moderat är det kanske lite intressant även för honom. Det här är nämligen ett tydligt exempel på slöseri med skattemedel. Det brukar bland annat moderater inte vara särskilt förtjusta i.

Sedan 2022 har Institutet för språk och folkminnen, Isof, i uppdrag att driva språkcentrum för de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli och romani chib. Samiskt språkcentrum, som inrättades 2010, drivs av Sametinget. De nationella språkcentrumen ska ge stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk. Språkcentrumen ska aktivt främja och stimulera till ökad användning av språken, bistå med sakkunskap och sprida kunskaper om språken och hur de revitaliseras.

Det långsiktiga målet med åtgärderna är att öka användningen av språken både på individnivå och i samhället i stort samt att främja en fungerande överföring av de nationella minoriteternas språk och kultur till nästa generation. Syftet är helt enkelt att de nationella minoritetsspråken ska leva vidare i Sverige.

I Riksrevisionens granskning konstateras att både Isof och Sametinget arbetar effektivt med språkcentrum när förutsättningarna finns. De arbetar utifrån språkens särskilda behov och inkluderar språkbärare i sitt arbete. Men Riksrevisionen bedömer att regeringens kortsiktiga styrning av språkcentrumen har lett till effektivitetsförluster.

Riksrevisionen understryker att betydande resurser har gått förlorade när Isof och Sametinget i praktiken tvingats avveckla och därefter återstarta språkcentrumen till följd av regeringens sena och kortsiktiga beslut. Samtidigt har Isof investerat betydande resurser för att utbilda personal, hitta lämpliga former för arbetet och inventera behov av insatser. Detta har även Sametinget gjort. Sedan har de behövt varsla personal och avveckla för att därefter få starta upp på nytt. Om inte detta är slöseri vill jag gärna bli upplyst av Moderaterna om vad som är det.

Enligt min mening är det väldigt angeläget att ytterligare åtgärder vidtas för att säkra en långsiktig och permanent verksamhet vid språkcentrumen. Efter finansieringen av den treåriga uppbyggnadsfasen 2022–2024 har regeringen i stället valt att kraftigt minska den permanenta finansieringen. Därigenom avstannar arbetet och avvecklas.