Herr talman! Jag kommer att ägna mitt inlägg åt att kommentera en av de motioner som behandlas i det betänkande som vi debatterar i dag.

Det gäller min partikollega Malin Danielssons motion (2025/26:3143) om inrättandet av dels ett oberoende domstolsråd, som slutligen frigör domstolsväsendet från regeringsmakten, dels en författningsdomstol, som stärker grundlagarnas ställning och därmed våra konstitutionellt fastlagda fri- och rättigheter.

Herr talman! Som bekant har Socialdemokraterna varit den främsta bromsklossen mot denna typ av frihetliga reformer. Historiskt har partiet försvarat en form av parlamentarism som bygger på en långtgående maktkoncentration, där det närmast har varit ett anatema över såväl maktdelningsprincipen som lagprövningsinstitutet.

Partiet har förfäktat ett demokratiideal där folksuveränitetsprincipen, såsom den kommer till uttryck i det senaste valresultatet, ska råda oinskränkt, gärna med enkel majoritet i riksdagen. Inga spärrar ska resas mot folkviljan, och de stiftade lagarnas förenlighet med grundlagen ska inte prövas av någon oberoende instans.

På detta sätt skilde sig Sverige länge från de flesta andra demokratier, som i Montesquieus anda vilade på olika maktdelningsstrukturer och införde spärrar mot lagstiftarnas möjlighet att genom vanlig lag, antagen med enkel majoritet, kringgå eller förändra grundlagen.

Herr talman! Det socialdemokratiska motståndet mot en liberaldemokratisk konstitutionell ordning hade givetvis att göra med partiets långvariga politiska dominans.

Handlingskraft och effektivitet var ledorden. Olof Palme var den politiker som tydligast och mest retoriskt slagkraftigt gav uttryck för denna hållning. Statsvetaren Tommy Möller skriver i boken En författning i tiden: regeringsformen under 50 år: För Olof Palme innebar konstitutionella begränsningar i syfte att tygla majoritetens möjligheter att fatta beslut en inskränkning av demokratin, närmast en styggelse.

Herr talman! På det sättet var det så länge det socialdemokratiska partiet hade ett betryggande väljarstöd. Så är det som bekant inte längre. Denna förändring har tvingat socialdemokratin att tänka om och närma sig de ståndpunkter som Liberalerna och andra borgerliga partier har förfäktat under lång tid. Det luktar opportunism, men vi välkomnar ändå denna liberala tillnyktring.

I dag är det, som vi vet, ett annat parti som talar sig varmt för den oinskränkta folkviljans förträfflighet och rätten att härska så obehindrat som möjligt.

Den socialdemokratiska omsvängningen i konstitutionella frågor öppnar nu realistiska möjligheter att inom en inte alltför avlägsen framtid genomföra de viktiga reformer som föreslås i Malin Danielssons motion.

Herr talman! I 2020 års grundlagskommitté lämnade Liberalernas representant, tillsammans med företrädare för Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet, ett särskilt yttrande om behovet av att stärka domstolarnas oberoende genom att inrätta ett självständigt domstolsråd med ansvar för den centrala domstolsadministrationen. På detta sätt skulle domstolsväsendet helt frigöras från sitt traditionella beroende av regeringen.

Ett sådant domstolsråd skulle innebära ett genombrott för maktdelningsprincipen och en välkommen brytning mot en historisk tradition där domstolarna först varit beroende av kungamakten och därefter av den demokratiska regeringen.

Sveriges advokatsamfund argumenterar väl i sitt remissvar till grundlagskommitténs slutbetänkande för inrättandet av en sådan instans och skriver: ”Utvecklingen i Polen och Ungern visar tydligt att domstolar som i organisatorisk mening inte är oberoende från den verkställande makten genom exempelvis administrativa åtgärder kan förlora sitt oberoende och sin oavhängighet. Eftersom domstolarna är den yttersta garantin för att principen om rule of law (lagstyre) upprätthålls, är domstolarnas oberoende centralt i en demokrati och rättsstat (…) Enligt Advokatsamfundets uppfattning är det därför mycket angeläget att ett oberoende domstolsråd instiftas.” Denna syn delar vi i Liberalerna fullt ut.

Herr talman! Tillsammans med ett oberoende domstolsråd skulle inrättandet av en stark författningsdomstol fullborda Sveriges utveckling till en fullgången liberal demokrati. Här finns flera europeiska förebilder, varav den högt ansedda tyska författningsdomstolen utgör det mest relevanta exemplet. Den tillkom som en reaktion på landets tragiska historia, där man såg hur ett parlamentariskt system på parlamentarisk väg kunde omvandlas till en regelrätt diktatur. Detta får vi inte glömma. Det finns också en demokratisk väg till diktaturen, och den vägen har tyvärr blivit allt vanligare i vår tid.

Professorerna vid Harvarduniversitetet Steven Levitsky and Daniel Ziblatt skriver i How Democracies Die: Sedan kalla krigets slut har de flesta demokratiska sammanbrott inte drivits fram av militärkupper, utan av folkvalda regeringar. Demokratisk tillbakagång i dag tar sin början vid valurnorna.

Herr talman! Sedan den trädde i funktion 1951 har den tyska författningsdomstolen underkänt hundratals lagar, både federala och delstatliga, som har stridit mot grundlagen. I Sverige har något liknande aldrig skett. Det beror inte på att våra lagar alltid skulle vara konstitutionellt oantastliga, utan på att vår rättsordning saknar möjlighet till så kallad abstrakt lagprövning.

Här kan lagar fortsätta att gälla även om de står i strid med grundlagen. Det enda som finns i vårt land är konkret lagprövning, det vill säga att en lag i ett enskilt fall inte tillämpas. Men lagen består. Det är inte en tillfredsställande ordning.

Herr talman! Till och med denna begränsade lagprövning har historiskt motarbetats av socialdemokratin. Här bör vi minnas Gustaf Petrén och hans kamp mot den socialdemokratiska utrikesministern Östen Undén. Senare var han också i konflikt med Olof Palme i frågan om Europakonventionens genomslag. Petrén gick upprepade gånger till Europadomstolen – och vann. Det bidrog till att europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna blev svensk lag 1995 och till att det hindrande uppenbarhetsrekvisitet avskaffades 2011.

Herr talman! Nu är det dags att ta nästa steg. Vi behöver en författningsdomstol med både abstrakt och konkret lagprövning och en möjlighet för enskilda medborgare att klaga när deras konstitutionella rättigheter kränks.

I Tyskland utgör just sådana klagomål den överväldigande majoriteten av de 250 000 mål som domstolen har behandlat. Det är en rätt som svenska medborgare också borde ha.

Därtill borde vi överväga att stärka Lagrådets roll. Regeringen borde vara skyldig att höra Lagrådet i alla lagstiftningsärenden, och Lagrådet borde ges starkare möjligheter att stoppa grundlagsstridig lagstiftning. Som det står i en kommittémotion från Centerpartiet från 1980-talet: ”Ett sätt att minska risken för riksdagsbeslut som kan ifrågasättas ur grundlagssynpunkt skulle vara att ge lagrådet ett veto i frågor av det här slaget … så att ett lagförslag som underkänts av ett enhälligt lagråd inte får antas av riksdagen.”

Denna konstitutionella kontroll ex ante, det vill säga innan en lag träder i kraft, finns i många länder. Den franska författningsdomstolen, inrättad 1958, är ett utmärkt exempel på det. Detsamma gäller den finska riksdagens grundlagsutskott som vi hade tillfälle att besöka i november förra året, vilket de facto har liknande befogenheter. I detta avseende, som i så många avseenden, är Finland unikt eftersom det handlar om ett politiskt tillsatt men ändå högt respekterat riksdagsorgan, vars ståndpunkter, trots att de formellt saknar bindande verkan, i praktiken avgör vad som anses vara grundlagsenligt.

Herr talman! Detta är Liberalernas konstitutionella vägval, och vi är övertygade om att fler partier förr eller senare kommer att landa i samma slutsatser, inte minst i en tid när hoten mot rättsstaten och våra grundläggande fri- och rättigheter är större än på länge.