Herr talman! Vi debatterar nu konstitutionsutskottets betänkande KU29 om den offentliga förvaltningen. Det är ett omfattande betänkande som spänner över flera centrala områden som korruptionsbekämpning, rättstillämpning, myndigheternas roll, digitalisering och tjänstemannaansvar. Bakom denna bredd finns dock en gemensam kärna: frågan om förtroendet för staten och hur detta förtroende upprätthålls i praktiken.

Att det finns tilltro till den offentliga förvaltningen är inte något som kan tas för givet. Det bygger på att medborgarna uppfattar staten som rättvis och opartisk. Det bygger på att beslut fattas på saklig grund och att makt utövas under ansvar. När dessa principer urholkas, även i det lilla, riskerar konsekvenserna att bli stora.

Herr talman! Den svenska förvaltningsmodellen bygger på en tydlig rollfördelning: Riksdagen stiftar lagar, regeringen styr riket och myndigheterna verkställer. Denna ordning är inte bara organisatorisk; den är konstitutionell. Den syftar till att säkerställa att makt utövas inom tydliga ramar och att politiska ställningstaganden beslutas av folkvalda företrädare och inte av tjänstemän.

Mot denna bakgrund är det problematiskt när myndigheter eller enskilda anställda som arbetar med uppgifter där vikten av neutralitet är stor ägnar sig åt opinionsbildande verksamhet eller driver frågor som i grunden är politiska. Professionalism och neutralitet måste vara ledord i en tjänstemannakår.

En av de frågor som behandlas i betänkandet och som Sverigedemokraterna särskilt vill lyfta fram är utvecklingen av det som ofta benämns myndighetsaktivism. Det handlar om en gradvis förskjutning i synen på vad myndigheter ska göra och vilken roll de ska spela i samhällsdebatten.

I betänkandet framgår att myndigheters informationsverksamhet ska vara saklig och opartisk, och den ska ligga inom ramen för myndighetens uppdrag. Det framgår också tydligt i tidigare förvaltningspolitiska ställningstaganden att det inte är en uppgift för en myndighet att bedriva opinionsbildning i partipolitiskt kontroversiella frågor.

Trots detta, herr talman, ser vi exempel på hur gränserna många gånger vidgas. Informationsinsatser får karaktären av kampanjer, och samverkan med externa aktörer leder till att myndigheter indirekt kopplas till ideologiskt präglade verksamheter. I vissa fall uppstår situationer där myndigheter inte bara informerar om gällande rätt eller politiska beslut utan också försöker påverka attityder och värderingar i en viss riktning som till exempel i form av namninsamlingar på arbetsplatser.

Herr talman! Detta är en fråga som måste tas på allvar – inte för att informationsverksamhet i sig är fel utan för att den måste vara strikt förankrad i uppdraget och präglad av opartiskhet. Det har tyvärr växt fram en tjänstemannakultur i vissa miljöer som många gånger går långt utanför befogenheterna.

När myndigheter uppfattas som aktörer i den politiska debatten riskerar förtroendet för dem att undergrävas. Skattebetalarna ska kunna räkna med en professionell tjänstemannakår som lämnar partiboken hemma. Tjänstemännens politiska övertygelse får aldrig återspeglas i tjänsteutövningen. Vi måste slå vakt om att vi har tjänstemän som anpassar sig till den folkvalda regeringens riktlinjer och fattade beslut. Brister man som tjänsteman i detta ska det självklart inte gå obemärkt förbi; gör man sig skyldig till myndighetsaktivism ska det självklart få konsekvenser.

Herr talman! En annan central fråga i betänkandet är otillbörlig påverkan och risken för infiltration i den offentliga förvaltningen. Här finns anledning till oro. Som framgår av underlaget har flera fall uppmärksammats där myndigheter utsatts för påverkan, och granskningar visar att arbetet med att motverka infiltration i vissa fall inte är tillräckligt effektivt. När en tjänsteman utsätts för hot, påtryckningar eller lojalitetskonflikter påverkas inte bara det enskilda beslutet, utan det påverkar tilliten till hela vårt system.

Vi ser i dag hur organiserad brottslighet i allt högre grad riktar in sig på att påverka offentliga funktioner. Det kan handla om att få tillgång till information, att påverka beslut eller att skapa utrymme för ekonomiska fördelar. Ofta riktas detta mot offentlig sektor. Konsekvenserna kan bli allvarliga: röjda uppgifter, felaktiga beslut och i förlängningen en urholkning av statens legitimitet.

Mot denna bakgrund är det nödvändigt att arbetet mot otillbörlig påverkan intensifieras. Det räcker inte med handlingsplaner och utbildningsinsatser, utan det krävs också tydliga strukturer för uppföljning, kontroll och ansvarsutkrävande. Det måste vara tydligt för varje tjänsteman vilka regler som gäller och vilka konsekvenser som följer om dessa överträds.

Herr talman! Det här för oss in på frågan om tjänstemannaansvar. Historiskt sett har vi haft ett starkare tjänstemannaansvar, men över tid har detta försvagats. Resultatet har i vissa fall blivit en situation där felaktiga beslut inte får några tydliga konsekvenser för den enskilde tjänstemannen. Detta är en fråga som under lång tid varit föremål för diskussion i Sverige men som rödgröna regeringar inte har velat röra vid. Varför det är så lämnar jag åt andra att spekulera i, men Tidöpartierna ser vikten av en reform och har agerat.

I betänkandet redovisas att regeringen har lagt fram förslag om ett utökat straffrättsligt ansvar, där ett nytt brott – missbruk av offentlig ställning – föreslås införas. Det är ett viktigt steg som markerar att det inte är acceptabelt att använda sin position i offentlig tjänst för att gynna sig själv eller andra eller för att missgynna någon på otillbörligt sätt.

Frågan om tjänstemannaansvar handlar dock inte enbart om straffrätt, utan den handlar också om kultur, styrning och tydlighet. Det måste finnas en klar koppling mellan ansvar och befogenheter. Den som har makt att fatta beslut som påverkar människors liv måste också kunna ställas till svars för dessa beslut.

Sverigedemokraterna menar att ett stärkt tjänstemannaansvar är en central del i att stärka förtroendet för den offentliga förvaltningen. Det handlar inte om att misstänkliggöra tjänstemän. Tvärtom handlar det om att värna den stora majoritet som utför sitt arbete korrekt och professionellt. Genom tydliga regler och konsekvenser stärks också deras ställning.

Det är lätt att se dessa frågor som tekniska eller administrativa, men i grunden handlar de om något större; de handlar om demokratins funktionssätt. En stark demokrati förutsätter en stark och trovärdig förvaltning. Den förutsätter att medborgarna kan lita på att beslut fattas på rätt grunder och att ingen står över ansvar. Det är därför avgörande att vi tar dessa frågor på största allvar. Det handlar inte bara om att hantera enskilda problem utan om att värna de principer som hela vårt statsskick vilar på.

Det finns ett samband mellan de frågor jag har berört: myndighetsaktivism, otillbörlig påverkan och tjänstemannaansvar. Allt rör i grunden statens kärna – hur makt utövas och på vilka villkor. Om myndigheter tillåts driva egna agendor och om tjänstemän påverkas eller arbetar efter personlig politisk övertygelse riskerar vi att få en förvaltning som rör sig bort från sina grundläggande principer. Det är en farlig utveckling som måste brytas.

Ansvar måste kunna utkrävas. Vi vill ha myndigheter som fokuserar på sitt uppdrag och inte på opinionsbildning. Vi vill ha ett system där otillbörlig påverkan möts med kraftfulla motåtgärder. Vi vill ha ett tydligt tjänstemannaansvar som säkerställer att makt alltid följs av ansvar.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är tydlig. Vi ska ha en förvaltning som är strikt förankrad i rättsordningen, som präglas av saklighet och opartiskhet och där en tydlig gräns mellan politik och förvaltning respekteras. Politiska beslut och direktiv ska implementeras och genomföras – punkt slut. De ska inte förhalas eller obstrueras av tjänstemän eller annan personal som drivs av en annan politisk kompass än den folkvalda regeringen. Detta, herr talman, gäller självklart oavsett vilken regering vi har i Sverige.