Herr talman! För snart ett år sedan kom Barnombudsmannens rapport Ni måste hinna före. Den berörde mig djupt. Rapporten visar så tydligt vad som händer när samhället inte förmår att se, fråga och agera i tid för våra barn och unga.

Rapporten bygger på 88 djupintervjuer och 543 enkätsvar av frihetsberövade barn och unga. Barnombudsmannen berättar själv hur man möttes av tveksamhet ute i verksamheterna: Barnen kommer inte att vilja prata. Ni kan ju skicka enkäten, men räkna inte med att få några svar.

Det visade sig vara precis tvärtom. Det var så många placerade barn som ville berätta, som ville få sin röst hörd, som äntligen fick komma till tals.

Problemet verkar ofta inte ha varit att samhället har varit helt frånvarande. En majoritet av de barn och unga som intervjuats hade haft kontakt med socialtjänsten redan långt innan de frihetsberövades, och i vissa fall hade socialtjänsten varit involverad redan från tidig ålder, ofta efter orosanmälningar från till exempel förskola eller skola. Men trots det beskriver barnen att de sällan fick frågor om hur de faktiskt hade det hemma, hur de mådde eller vilket stöd de behövde.

Endast ett fåtal av barnen hade fått insatser utifrån sin egen våldsutsatthet. I stället hade stöd ofta uteblivit tills de själva utvecklat ett problematiskt beteende. Barnombudsmannens bild är därför inte bara att något saknades utan att samhället i flera fall såg barnen utan att på allvar nå fram till dem.

Många barn beskriver också en kontakt med socialtjänsten där relationen aldrig hann bli trygg eller bärande. Viktiga beslut om deras liv fattades av vuxna de aldrig träffat. Ständiga byten av socialsekreterare gjorde det svårt att skapa kontinuitet.

Rapporten är också mycket tydlig med vad som brustit i samhällsvården. Många av de barn och unga som barnombudsmannen har talat med har omfattande erfarenhet av placeringar utanför det egna hemmet, präglade av upprepade omplaceringar under uppväxten. Ofta har tiden på varje placering varit så kort att de inte hunnit landa, skapa trygghet eller etablera sig i skolan innan de ryckts upp igen.

När rapporten går in på HVB-hem är bilden mycket allvarlig. Det som ska vara en plats för vård, trygghet och positiv utveckling beskrivs i stället av flera barn som en skadlig och kaotisk miljö med otillräckligt stöd och skydd. Barn berättar om boenden där andra unga tagit ledarrollen, där personalen inte har förmått hålla ordning och där droger har använts öppet. En pojke säger: ”Det är inte som behandling. Folk sålde knark, sålde vapen.” En annan berättar att placeringen på HVB ledde till kontakt med andra kriminella och att det som började med småsaker blev värre och värre.

Barnombudsmannen skriver också att alltför många HVB-hem drivs eller bemannas av personer med kopplingar till kriminella nätverk. Det är något som ytterligare förvärrar situationen för de placerade barnen.

Herr talman! När samhället inte lyckas agera tidigt, bygga tillitsrelationer med barnen och ge rätt stöd i rätt tid växer problemen tills insatserna blir mycket mer ingripande. Och när också de insatserna brister, i form av otrygga placeringar, omplaceringar, svag kontinuitet och miljöer som är farliga och förvärrar barnets situation, då sviker samhället återigen barnen när de är i störst behov av stöd, vård och trygghet. Därför måste vi komma in tidigare, arbeta mer uthålligt och se till att de insatser vi sätter in faktiskt ger barn trygghet, skydd och en verklig möjlighet att få livet att vända.

Herr talman! Vi fick nyligen en ny socialtjänstlag, som på många sätt är efterlängtad och som innebär en tydlig ambition om att socialtjänsten ska arbeta mer förebyggande, mer tillgängligt och mer kunskapsbaserat. Det är en viktig och positiv riktning, och den har också välkomnats brett – inte minst av organisationer som arbetar nära barn och unga.

Men samtidigt finns det en betydande osäkerhet kring hur detta faktiskt kommer att fungera i praktiken. Flera organisationer har varnat för att parallella lagförslag, till exempel det så kallade mellantvånget, riskerar att undergräva det förebyggande arbetet genom att försvåra den tillit som är helt avgörande i mötet mellan socialtjänst och familjer. Och det är just den tilliten som ofta är avgörande – särskilt för de barn som redan befinner sig i utsatta situationer.

Herr talman! Organisationen Maskrosbarns rapport har visat att omkring 80 procent av de unga upplever att socialtjänsten borde ha hjälpt dem tidigare. Det är en siffra som säger något om erfarenheten av att inte bli nådd i tid, att inte bli lyssnad på när det faktiskt hade gjort skillnad, att inte få det stöd som hade kunnat förändra en situation innan den blev alltför svår.

En konkret fråga som lyfts i det här sammanhanget är barns möjlighet att träffa sin socialsekreterare enskilt. För ett barn som lever med våld, missbruk eller psykisk ohälsa i hemmet kan det vara helt avgörande att få prata utan att föräldrarna sitter bredvid – att våga berätta och att bli hörd. Därför vill vi utreda möjligheten att i socialtjänstlagen införa en reglering som ger barn rätt att ha enskilda samtal vid kontakter med socialtjänsten.

När det gäller HVB-verksamheter är det svårt att bortse från de problem som har blivit alltmer tydliga under senare år. Barnombudsmannens rapport är bara en av alla de rapporter som vi har läst som tydligt pekat ut de allvarliga brister som råder i denna dysfunktionella HVB-hemsmarknad. Det blir förödande konsekvenser för de barn och unga som sviks när deras placeringar på dysfunktionella HVB-hem inte bryter utan tvärtom förvärrar en destruktiv spiral av psykisk ohälsa, otrygghet, våldsutsatthet och ökad risk för missbruk och kriminalitet.

Vi vet att det finns kopplingar mellan vissa HVB-hem och kriminella aktörer, mellan viss personal och kriminella gäng. Vi vet också att stora vinster görs i ett system som är till för några av samhällets mest utsatta barn och unga. Det här är inte hållbart.

När skattemedel används för att skapa vinst i stället för trygghet och när kriminalitet tillåts få fäste i verksamheter som ska skydda barn har vi ett systemfel. Det är en kombination som borde oroa oss på djupet. Det är därför vi i Miljöpartiet anser att vinstintresset i HVB-verksamhet måste bort. Samhället måste ta tillbaka kontrollen. HVB-hemmen måste drivas med kvalitet och omsorg i offentlig regi.

(Applåder)

Avslutningsvis, herr talman, går det inte att tala om barn och unga inom socialtjänsten utan att också tala om en av de absolut största riskfaktorerna: barnfattigdom.

Barn som växer upp i ekonomisk utsatthet får sämre förutsättningar på nästan alla områden i livet – i skolan, i hälsan, i möjligheten att delta i samhället och i sina möjligheter till yrken och karriär. Det är sådant som sätter djupa spår inte bara i individen utan i hela samhällsgemenskapen.

Det som sker i Sverige är djupt oroväckande. Antalet barn som lever i fattigdom och antalet människor som lever i fattigdom har nästan fördubblats på bara några år. Därför menar vi att det behövs ett större och mer samlat grepp om barnfattigdomen i Sverige. Vi behöver inrätta en kriskommission som tar fram åtgärder över flera politikområden, som utgår från ett tydligt barnrättsperspektiv och som också ger barn möjlighet att själva komma till tals i processen. Det här är inte en fråga som kan lösas med en enskild reform, utan det kräver ett långsiktigt och sammanhållet arbete och en förändrad kurs för den ekonomiska politik som förs i dag.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 16.

Jag vill avsluta med att tacka alla ovärderliga medarbetare inom socialtjänsten som verkligen brinner med hjärta och engagemang, med kunskap och kompetens, för att ta hand om våra barn. De behöver vårt stöd och vår vishet i de beslut vi fattar.

Sedan önskar jag Sverige lycka till i matchen mot Polen.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 1 april.)