Herr talman! Jag känner en ganska stor frustration när jag lyssnar till den här debatten och tidigare debatter där vi pratat om socialtjänst, barn och unga.

Vi hamnar ofta i att vi lyfter upp problematiken runt barn och unga som är kriminella, som har dragits in i gängkriminalitet och som utnyttjas. Det är inte det att jag inte håller med om att det är ett stort problem att vi har barn och unga som hamnar i kriminalitet, men frågan är hur vi angriper problemet. Löser vi det genom att öka kontrollen? Kommer vi åt problematiken genom att fokusera på kvaliteten i de olika verksamheter som finns och genom att följa upp vilken kvalitet som levereras och hur det blir för barn och unga?

Barn blir inte kriminella för att de själva tycker att det är en kul idé, utan det är ett symtom på att vi har ett samhälle och ett vuxensamhälle som brister. Den unga generation vi har i dag är en generation som mår mycket sämre än tidigare generationer när det gäller psykisk ohälsa. Det är där vi måste lägga kraften. Hur gör vi det? Hur hjälper vi de här barnen och unga så att de kan få en psykisk hälsa som gör att de också trivs med livet, att de ser en framtid, att de tror på framtiden och att de själva har ett värde?

Herr talman! Jag blir frustrerad över att det hela tiden handlar om kontroll, straff, inlåsning och utdömande av viten, i stället för att se på vilka mål vi ska följa, vad det är vi vill uppnå och hur vuxensamhället kan stötta barn och unga att ta sig dit.

Nej, jag har inte tagit några repliker på mina kollegor i dag, för jag känner att jag kommer att få samma svar som jag alltid får: att det är strängare krav, högre straff och att det ska kosta som är svaren.

När vi pratar om barn och unga inom socialtjänsten är jag jättenöjd, precis som många andra är, att vi har en ny socialtjänstlag i Sverige. Vi återkommer ofta till den. Det är en viktig lag, och det är en lag som kommer att kunna göra skillnad. Det är jag helt övertygad om.

Samtidigt önskar jag att vi kunde vara ärliga, för det räcker inte att vi har en ny lag. Vi kan inte bara utgå från vad vi beslutar. Vi måste också följa upp vad som faktiskt händer för varje enskilt barn, i kommunerna men också i de fall där den sociala barn- och ungdomsvården behöver kliva in. Vi måste bli så mycket bättre på att följa upp vården.

Herr talman! Vi måste våga ställa de avgörande frågorna. Vilka mål styr vi mot? Hur mäter vi kvalitet? Och, viktigast av allt, vad betyder den här kvaliteten för det enskilda barnet?

Det är därför Centerpartiet vid några olika tillfällen har lyft fram förslaget om en barnrättskommitté, som jag har valt att kalla det. Poängen är att det är en plats där vi kan samlas över partigränserna och gemensamt ta ansvar för den framtida sociala barn- och ungdomsvården.

Det finns ju så många brister som vi inte pratar tillräckligt mycket om. Vi saknar en sammanhållen vårdkedja. Barn och unga som hamnar i utsatthet tidigt i livet möter ofta ett system som inte hänger ihop. Det kan handla om föräldrar med missbruk, om psykisk ohälsa i familjen eller om ett barn som självt utvecklar någon form av normbrytande beteende.

Herr talman! Det är därför vi måste säkerställa att hela kedjan fungerar, från tidiga insatser till vuxenlivet.

Vi måste bli bättre på att upptäcka våld mot barn mycket tidigare. Vi måste arbeta med traumascreening så att det blir konsekvent och långsiktigt. Vi måste ta den psykiska ohälsan på allvar så att varje barn får en verklig chans till en trygg uppväxt.

Men det kommer i framtiden fortfarande att finnas barn och unga som av någon anledning inte kan bo kvar i sin ursprungsfamilj, och då har samhället ett ännu större ansvar än innan. Här brister vi ju i dag. Vi kan inte ge upp de här barnen. Vi kan inte möta unga som begår brott med att säga: Vi låser in dem.

Att sätta 13-åringar i fängelse är inte en lösning. Det är ett misslyckande, oavsett om vi syftar på alla 13-åringar eller på dem som begår brott. Jag förstår att vi syftar på dem som begår brott, men de är inte på rätt plats i ett fängelse.

Lösningen är faktiskt att bygga fungerande alternativ. Det handlar om att vi måste skapa möjligheter för trygga familjehem. Vi måste ha HVB-hem med hög kvalitet, och vi måste ha ett fungerande Sis, oavsett i vilken form de ska vara i framtiden. Och vi har som sagt fått vänta hela mandatperioden på att se vad det skulle vara.

Det här är verksamheter där barn behöver få stöd, struktur och framtidstro. Det är där vi ska lägga våra resurser. Det är där vi kan göra verklig skillnad, för de här barnen mår dåligt.

Det kom alldeles nyss en rapport från Barnrättsbyrån. År 2024 var det 127 självmordsförsök hos barn och unga som är på Sis. Det här är barn och unga som mår dåligt.

Herr talman! Självklart måste vi börja tidigare, inte när barnen har blivit placerade, och då spelar skolan en stor roll. Den måste fungera innan ett barn eventuellt behöver en placering men också under tiden då barnet är placerat, för ett barn i samhällsvården slutar inte att vara en elev.

Här har hemkommunen ett fortsatt stort ansvar, och det ansvaret måste tas på allvar. Vi måste jobba med att se till att kvaliteten blir den allra bästa, för barn ska kunna känna sig trygga. De ska bli hörda. Här finns det ett bra förslag om att Barnombudsmannen ska kunna göra oanmälda besök i våra verksamheter för att säkerställa kvaliteten på det som sker varje dag hos dessa barn och unga.

Nu har jag pratat mycket om barn som är placerade, men ansvaret slutar ju inte efter en placering. En del gånger kanske det är då det börjar på riktigt.

Få är de föräldrar som skulle säga till sina barn när de är 18 år: ”Nu får du klara dig bäst du vill, oavsett om du har fått träna på olika delar som ingår i vuxenlivet.” Men det är faktiskt det som händer en del av de unga människor som lämnar samhällsvården, herr talman. Vem hjälper då dem att förstå hur man gör när man söker sitt första jobb? Hur gör man för att betala räkningarna? Hur gör man för att boka ett läkarbesök? Och vem finns där när livet känns svårt? Alltför många unga människor står ensamma, och det är faktiskt inte rimligt.

De här barnen har placerats av en anledning, för att det oftast inte finns ett fungerande stöd hemifrån. Då kan inte samhället vända dem ryggen när de lämnar samhällsvården, oavsett om de är under eller över 18 år. Vi behöver en tydlig plan för varje barn och ung person, och vi behöver stärka eftervården.

Ett konkret förslag är att det skulle kunna finnas en kontaktperson för den här unga personen genom hela utslussningen, någon som finns kvar och som kan ge stöd och skapa trygghet, för det handlar om ansvar och om värdighet.

Herr talman! Vi har tagit viktiga steg med en ny socialtjänstlag, men arbetet slutar inte där. Nu måste vi säkerställa kvaliteten. Vi måste följa upp den, och vi måste våga utveckla. Låt oss göra det tillsammans! Kalla det en barnrättskommitté eller något annat – det viktiga är inte vad vi använder för namn, utan det viktiga är att vi samlas, tar ansvar och verkligen sätter barnens bästa först, herr talman, för jag är helt övertygad om att Sverige kan så mycket mer än det här.

Med det yrkar jag bifall till reservation 11 och ber om ursäkt för att jag drog över tiden.