Herr talman! Det var inte medvetet som jag undvek att svara på frågan om mellantvång. Jag hann bara inte med, men det ska jag göra den här gången.

Först vill jag kommentera vänsterns eviga tjat om att återta den demokratiska kontrollen, att lägga ned all privat verksamhet och att vara anti när det gäller företagande, valmöjlighet, mångfald och så vidare. Jag delar inte den uppfattningen över huvud taget. Jag tror att det som behöver komma på plats är ett ordentligt kontrollsystem, gedigna granskningar av verksamheter och krav på kvalitet. Alla oseriösa aktörer ska bort, oavsett om de är kommunala, regionala, statliga eller privata. Det är min absoluta uppfattning, oavsett om det rör sig om HVB eller, för den delen, om friskolor.

När det gäller mellantvång talar ledamoten om evidens. Samtidigt konstaterar ledamoten att det inte finns några andra länder som har prövat detta. Som ledamoten säkert kan hålla med mig om är det svårt att forska på någonting som inte finns. Det måste finnas först. Det måste prövas någonstans för att man ska hävda evidens.

Vi kommer inte att vara ett parti som säger nej till alla idéer bara för att någon annan inte har vågat testa dem först, utan vi kommer att testa de idéer som vi tror kommer att ha en positiv effekt på vårt samhälle. Mellantvånget är en sådan fråga. Jag har själv drivit frågan om mellantvång i kanske 15–17 år från Malmö, tillsammans med en grupp kuratorer i Malmö som en gång i tiden initierade frågan.

Anledningen är att socialtjänsten inte har tillräckliga verktyg. Det är bisarrt att vi inte har ett steg mellan frivilliga erbjudanden och tvångsomhändertaganden. Detta är en sak som gör att människor känner rädsla. Om medvetenheten finns om att det finns fler alternativ som mellantvång kommer det att påverka förtroendet positivt, tror jag.