Herr talman! När jag hör ledamoten kan jag undra vilka barn det är man prioriterar. Det är ju inte alla barn. Vi har sett hur den här regeringen har slaktat akassan. På grund av det kommer många familjer nu att tvingas söka försörjningsstöd för sitt uppehälle. Vi ser redan fler som söker försörjningsstöd. Man har heller inte höjt barnbidragen.

Jag noterar att ledamoten gärna vill prata om enskilda kommuner, men det är statens ansvar vi pratar om. Det är det vi ska diskutera här i riksdagen. Det är det vi har mandat att besluta om.

Jag noterar också att ledamoten, trots att jag frågade om det, inte vill beröra det förslag som handlar om att de barn som har många syskon ska få väsentligt sämre möjligheter i livet på den enda grunden. Det är ologiskt för dessa barn. Det är ologiskt för mig. Det är ologiskt för ett samhälle som har ambitionen att vara ett välfärdssamhälle.

Jag är tvärtom stolt över att vi har ett sista skyddsnät, vilket försörjningsstödet är, och över att det också fångar upp barn. Jag tycker att ambitionen att ha barnen som topprioritering och att sätta dem först är väldigt bra.

Jag är stolt över att företräda ett parti som inte bara pratar utan också i budget efter budget visar att man menar allvar och vill minska klyftorna i samhället snarare än öka dem. Vi prioriterar inte stora skattesänkningar för dem med högst inkomster, utan vi prioriterar de familjer som har haft det tufft på grund av prischocker och annat.

Framför allt handlar det om barnen. Vi vill inte minst ta hand om ungdomsvården, som har spårat ur totalt under den här regeringens vakt.